Aftonbladet – 13 maj 1874, sida 2

terimsbevis, hvarvid äfven skriftlig förbin delse 8 återstoden af samma belopp bör afgifvas. Stockholm den 12 Maj 1874. Direktionen. (4221) ake Nr rr gr a STOCKHOLM den 13 Maj. I engelska underhuset egde den 6 dennes en intressant debatt rum med anledning af deputeraden Mundellas lagförslag om en re vision af den engelska fabrikslagstiftningen, som förelåg till andra behandlingen. La gen är af särskild betydelse för ordnandet af arbetareförhållandena i Storbfitannien, af hvilken orsak äfven den nuvarande regerin gen tyckes vara villig att taga saken om hard. Mundellas bill ingkränker sig till väfnadsindustrien, hvars betydelse för England framgår af den omständigheten atten samt bomullsfabrikationen sysselsätter 4e mill. arbetare af båda könen. Mundella föreslår, att intet barn får arbeta i fabriberna förrän vid fylda tio år (bittills vid fyida åtta är) och då blott hålfva arbatetiden; full arbetstid tillåtes blott för barn, som fylt fjorton år. Antalet arbetstimmar i veckan inskränkas till 54 (hittills 58); sidenfabrikanternes hittills varande privilegium att få använda barn från elfte året till fullt arbete uppbäfves. Motionären inledde sitt tal, som varade i omkring 11: tisme, med en äterblick på den engelska fabrikslsgstiftningens historia och rekapitulerade de skäl, som från den offentliga mo ralens och sundhetsvårdens synpunkt måste framhållas mot tidens tendens, som går ut på att öfveranstränga individens fysiska krafter, särskildt med afseende på qvinnor och barn. Dessa behöfde i synnerhet skydd från lagstiftningens sida. Ar 1870 hade bland 1 million arbetare i bomullsfabrikerna fennits 74 procent qvinnor, barn och ungdom under 18 år; af qvinvorna hade 184 000 varit mödrar. Frankrikes befolkning vore aftagande till antal och fysisk kraft, derför att landet saknade en skyddande fabriks lsgstiftning och derför att qvinnors och barns arbetsförmåga exploiterades öfver all höfva I Belgien vore förhållandet det samma, enär man läte barn från deras åt tonde kr arbeta i fabrikerna. Den belgiska arbetarebefolkningens okuanighet och elände vore stora; af en befolkning på 4 827,000 menniskor kunde blott hälften läsa och skrifva. England borde icka köpa sig öfvervigt på verldsmarknaden genom en dåsig och orkenlös menniskorace. Oaktadt en stor del industriidkare vore emot hans lagförslag och emot hela den förra fabrikslagstiftningen, så bevisade dock deras kolossala rikedomar, att de trifdes väl under den bestående lagstiftningen, enär de medelst sina stora kapital öiverallt inköpte vidsträckta landtgods, och detta trots landtadeln. Mundella slöt med att framhålla, att han sjelf utgått ur arbetareklassen, hvilken han hade atttacka för allt, hvad han egde, och att han hoppades, att regeringen energiskt skulle taga hand om saken. Etter Mundella uppträdde åtskilliga stora fabrikanter. som hade säte i parlamentet, såsom sir Thomas Barley, mr Crossley, Calleader, William Holms o. s. v., som alla framhöllo, att de. hvilka saken närmast anginge, arbetande qvinnor och barn, icke önskade någon förändring och att Mundellas statistiska : uppgifter icke vore tillförlitliga Sir Thomas Barley ansåg, att en minskning af arbetstiden skulle hafva till följd en minskning i förbrukningen af råämnena och öppna en farlig konkurrens från utlandet. Inrikesministern : Crass konstaterade, att regeringen tillmätte Mundellas förslag den största betydelse, enär det vore af så ingripande följder för kapitalister och arbetare, men att häraf följde, att man måste gå till väga medför sigtighet. En för stor inskränkning af arbetstiden skulle förminska arbetslönen och produktionen i England, som redan nu hårdt kämpade med utlandets växande produktivitet. Regeringen skulle förelägga en utförlig plan till sakens ordnande, en plan som vore bygd på de af Mandella uttalade grundsatserna, men som i detaljerna något afveke från hans förslag. Man kommer sålunda att föreslå en arbetstid af 56 timmar för qvinnor och ungdom; åldern för barn, som skola arbeta i fabrikerna, kommer att för 1875 blifva bestämd till nio är och sedan till tio år. Inrikesministern tillade, att om bangs förslag vunre husets bifall, skulle han befrämja saken så, att förslaget redan i sommar kunde blifva lag. Underhuset beslöt, att debatten om denna sak skulle återupptagas den 20 Msj. I engelska öfverhusets möte förliden fredag interpellerade lord Napier och lord Ettrick utrikesministern lord Darby om en mycket kinkig sak, nemligen den med Ryssland afslutna traktaten om Afghanistans aordgräns. Interpellanterne öaskade veta,l, om England ville gifva emiren af Afghani-y stan sin moraliska och materiella hjelp ilg händelse af en fiendtlig makts (Rysslandes)!1 anfall, då detta icke vore framkalladt af emiren sjelf. Lord Derby gaf, som manij kunde vänta, ett undvikande svar. Han g fäste uppmärksamheten derpå, att i hvarjoly särskildt fall måste undersökas, huruvida lt att anfall på nordgränsen vore framkalladtg a emiren eller ej. Han ville icke hellera meågifva, att England vore skyldigt sttle understödja emiren med vapenmakt, derförly att engelska regeringen bestämt landets rt wordgräns. Han ville blott i allmänhet ut-p kala, att det skulle vara en mycket vigtigh ippgift för Englands framtida politik iln ndien att skydda Afghanistans integritet. p Lord Granville (förre utrikesministerr) anlöt sig helt och hållet till lord Derby, ilh let han anmärkte, att det vore ett mycket!a arligt och föga efterföljansvärdt sätt attir nterpellera regeringen angående dess utriespolitik i frågor af alldeles hypotetisk atur. Dermed slutade interpellationen, De upplysningar, Times meddelat om ettse samtal mellan konung Victor Emanuel och)kt rst Bismarce, i hvilken den sistoämnde ttalat sin förtrytelse öfver att ha låtitri rankrike undslippa för allt för godt pris) D ch sin beredvillighet att bistk Italien, om ri etta land ville försöka att med vapenmakt fa tertaga Savoyen och Nizza, ha naturligt-ve is väckt det största uppseende. Furst ismarcks uttalamden vid nämnda tillfälle ro så betecknande för den närvarande potiska sitnationen, att till och med den lentrognaste måste ha kommit till den öfertygelse, att Tyskland trots sins högljudförsäkringar om sin fredskärlek blott assar på tillfälle att kunna ådraga Frankke ett nytt krig. Det är emellertid lätt t förstå, att man i Tyskland, synnerligast k man önskar göra ett kapital af kejsa n af Rysslands vistelse der, har känt sig ycket oangenämt berörd af afslöjandena Times, och det innebär derför icke något verraskande, att National Zeisung mottagit t telegram från Paris, som berättar, att ån Rom blifvit sänd en depesch till itasnska beskickningen i Paris, hvars innedl utgör en bestämd dementi af den af imes meddelade underrättelsen. Detmäåste ls vidare lemnas oafgjordt hvem som är st underrättad Times eller National Zei4 men mad dan arfarar hat man har af