Aftonbladet – 9 maj 1874, sida 2

othringens annekterande. Frågan vore lerför den, huruvida de symptom, som nu örmärktes, bobådade en aunalkande storm, eller om man, trots dessa tecken, ännu cunde få åtnjuta nägra Ära fred och lugn. Om tecknen förkunnade stormar och om det vore sannolikt, at: Europas fred blefve störd, skulle det vara önskvärdt att få veta buruvida hennes majestäts regering i dettal fall vore beredd att vidtaga åtgärder tilll fredens upprätthållande i Europa. För gin gen del vore han öfrertygad att Englands ipflytarde vore så stort i Europas rådskamrar, att det skulla stå i dess makt att be vara den allmänna freden. Han trodde ej,l: att någon makt skulle våga störa den, om det funnes ett starkt förbund mellan Eng land och de andra makterna för fredens upprätthållande i Europa. Han förestälde sig, i främsta rommet, att man måste vara öfvertygad om, att hennes majestäts regering skulle hålla fast vid alla de förbindelser och fördrag, gerom hvilka Storbritanniens krona vore fäst vid sina bundsförvandter. Har hoppades att i detta hänseende icke skulle göras något försök att undkomma eller förtyda de positiva förbindelser, hvilka landets krona ingött., Han hyste den tillförsigten, att om någon fara för freden i Europa uppstode, skulle man utöfva Englands heia inflytande för att bevara freden. Denna fred kunde icke störas, utan att landet skulle komma att lida mycket ondt deraf. Det vore icke blott handeln, som komme att lida, utan fars skulle äfven uppstä för den sociala lyckan, för frihetens frambtskridaude och för ntvecklingen af de sköna konsterna och civilisationen. En man, som har och bör hafva stort inflytande i Tysklands rådtlag, hade förklarat, att det vore nödvändigt för kejsardömet att ha en stående arm6 på 400,000 man. Han ville icke fordra af den ädie lorden, att han tkulla gifva någon upplysning, som kunde vara skadlig för det allmännas; men han ansåge att äm net vore af så stort intrerse för parlamentet och landet, att hvarje upplysning, rom den Såle lorden kunde gitva och som kunde sätts landet i stånd att bilda sig en opi rnion, så att det kande bereda sig för kommande händelser. vore för närvarande af största värde. Lorå Russel väckte dervefter motion om de nämnda handlivgarnas framläggande för varlamentet, Lord Derby: Mina lorder! Tonen och språket hos den ädle lord, som väckt motion om handliagarnas framläggande, äro i sig sjelfva tillräckliga att öfvertyga regeringen att ämnet icke blifvit bragt å bane i någon fiendtlig afsigt. Jag erkänner vil ligt, att intet ämne kunnat vara värdigare edra herrligheters uppmirksamket och jag kännet ingen medlem af edra herrligheters hus, som är mer berättigad att understäila ået er uppmärksamhet än den ädle lorden. Men, oafaedt detts, är jag öfrertygad, att I skolen medgifva, att åen fråga, som blif vit framstäld till mig, rör ämnen af den gtörsta och mest betydande vigt. Det är en fråga, som det är mycket svårt att besvara annorlunda än i allmänna ordalag, på det att icke det språk, som begagnas, må leda till missförstånd utom edra herrligheters hus. Då jog — såsom det är min pligt här --endast kan yttra mig i käns Jan af mitt ansvar och med den tanken, att hvarje ord, som jag yttrar, kommer att upprepas i andra länder, är jag nödsakad att blott i de mest allmänna oråslag begvara den ädle lordens fråga. Den ädle lorden spörjer mig, huruvida vi böra betrakta den oro, vi nu förnimma i Europa, som endast resultat af de förra krigen, som vågsvallet af stormar, som lagt sig, eller om vi skola anse dem som tecken till nya stormar, som skola komma att racea. Mina lorder, om jag skall besvara denna fråga — ordalagen må vara hur allmänna som helst — kan jag endast göra det senom att skilja mellan de mer afiägsna och de när mare i tiden liggande händelserna. Om jag betraktar de mer afiägsna händelserna — och händelserna ila fort i våra dagar — trör jag icke att det skulle vara lämpligt, rätt eller hederligt af en pereon i min stälning att förneka att i dem kan finnas, vuder närvarande förbällanden, anledningar till missförstånd och bekymmer. Jag säger ieke detta till följd af nägen särskild eller officiel underrättelse, men jag kommer till denna slutsats på grund af hvad hela verk den vet. Vi mäste alla ihågkomms de händelser, som timade för fyra år sedan och de resultat, af hvilka de åtföljdes. Vi känna de känslor, de qvarlemnat hos tvenne stora folk, och hvilka känslor, enär desg2 folk äro menskliga varelser, de nödvändigt måste qvarlemna (Hör! hör!), Vi känna, å ena sidan, att hos det franska folket finnes en mycket slimän önskan att återfå det omräde, som förlorades genom krigslyckan, och att det, ä anira sidan, finnes ettlika starkt beslut att behålla hvad som vunnits. Detta är ett förhållande, som är bekant för alla, och då jag omnämner det, erinrar jag en dast edra herrligheter om förhållanden, hvilka I redan kännen. Saken är af den boskafferhet, att den mäste fästa alla deras uvpmärksamhet, som hafva ledningen af utrikes-angelägenheterna. Man kan säga, att det gagnar till ingenting att vi söka före komma detta förhållande, likasom att krig, hvad vi än må göra, förr ellor senare skall irträffa. Jag tror, att det var mr Canaing, som svarade en person, hvilken gjorde en dylik anmärkning till honom: Nå väll Om krig ekall komma förr eller senare, skulle 1sg föredraga att det snarare komme senare än förr (Skratt och hör!) Tydåligen är det utsigt, att de upprörda känslorna med tiden skola lägga sig och att det sålunda skall bli större utsigt till fredens bevarande. Jag tror emöliertid, att edra herrligheter skulle vara af den Ksigt, at jag sog mycket öfverilade mig, om jag vå gade förutsäga hvad som skall hända om ett par är. Men trots all denna ovisshet måste jag säga, att om jag skall döma af de underrättelser, jag erhåller, af den allmänna tonen och andan i de meddelanden, som ingå till mig från alla hbll i Europa, finnes, såvidt man kan se, icke några grundade anledvingar till farhägor för fredens störande i Enaropa (Hör! hör!). Jag kommer nu till den andra frågan. Den ädle lorden spörjer, i händelse faran för krig skulle bli mer kotande, hvad vi dä skulle göra för fredens bevarande? Mina lorder, detta är en fråga, gom icke kan besvaras i bastämda ordalag; men jag tror, att det ej kan vara något tvifvel underkastadt, att vi, utan att inblanda oss i en tvist, uti hvilken vi icke hade någon andel, icke skulle lemna något förnuftigt medel oförsökt att bevara freden. Den ädåle lorden spörjer, huruvida vi skulle hålla fast vid de förbindelser, vi iklädt oss genom internationella fördrag. Jag tror icke, att det skall vara mycket tvifvel hos edra herrligheter om det svar, jag skall anse för min pligt att afgifva på denaa fråga. Om at någon anledning ett internationelt fördrag eller förbindelse skulle genom tiden bli otillämpligt, är det vicserligen regeringens pligt att derom underrätta åe anira kontrahenterna; men Fe NS hr Su