Aftonbladet – 7 maj 1874, sida 3

hjelm, svära dch stridshandskar, stod bröllopsmåitiden serverad — en måltid, som skulle gjort heder åt Tnuileriernag eller S:t James salar — borden voro belastade med de läckraste anrättningar, upplagda på dyrbara Seyvresoch siltverserviser; de förgylda bordsprydnaderpa och de utsökta pyramidbuketterna gåfvo åt det hela en olywnpiskt yppig anstrykning. Gästerna soro redan samlade i det lilla kapellet, genom hvars mångfärgade fönster solljuset rikt strömmade in. Samlingen var lysande. Hela lady Floras slägt och umgängeskrets hade, oaktadt den allmänna oviljan för bruden, mangrannt infunnit sig. Tärnorna i sina luftiga drägter stodo i en grupp längst fram i koret; de granna uniformerra bildade ett angenämt afbrott till den nästan öfver dådiga lyxen i damernas toiletter. Begynnerligt och djerft nog hade den lilla snaskiga, skarpögda och biaarra lady Fantyre tagit plats bredvid den så allmänt vördade och afhålina lady Flora; på hennes andra sida atod sonen muntert samspråkande med Sabretasche, men på samma gång otåligt afbidande det första ljud, som skulle tillkännage brudens ankomst. Jag minves, som hade det varit i går, när han stod på trappafsatsen till detta altare, vid hvilket hans högättade stamfäder från oråldriga tider svurit tro och lotven till lika högborna brudar — jag ser honom hurg. han med höjdt hufvud, flammande kind och eldigt öga blickar omkring Big; som skulle verlden med all dess lycka nu varit hang — ingen skugga af fruktan hvijade öfver de ädla dragen, ingen oro, intet bekymmer tryckte hava sorgfria själ. Hans mor betraktade howoem med ett ömt och vemodsfullt smösende, vände sig till mig och skakaje torgeet på hufvudet. Öfver hela ionta brokiga samling af menniskor hvilade en oförklarlig dysterhet, alla tege och väntan blef mod hvarje ögonblick plågsammare. Till och med de eljest så muntert. klingande bröllopsklockorna Hjödo besynnerigt, västen melankoliskt. (Forts.)