ter, gick de Vigne in till sin mor. Han på samma gång längtade efter och ryggade tillbaka för att meddela henne hvad som låg honom på hjertat. Med nervös ifver nästan framstötte han — lyckönska mig, min mor! Jag har vunnit henne och jag hyser ingen fruktan. Moåren utbrast i en flodaf de bittraste tårar, hon någonsin gjutit för honom, ty hvilka helst: hans fel för öfrigt må hafva varit, i sitt uppförande mot henne hade han intet. Han visste ej något medel att trösta henne, utan åsåg under tystnad och med djup bedröfvelss utbrottet af hennes för honom oförklarligå smärta; med fasthet och innerlig värma slöt han henne. intill sig, som skulle han dermed velat försäkra henne, att ingen hustru någonsin kunde inkräkta iennes plats i:hans hjerta, Då hon upplyfte hufvudet, var hon dödligt blek — blek såsom hade allt hopp om hans framtida lycka slocknat ishennes själ. Hon var både för klok och älskade honom för högt att vilja harma och såra honom med några sagnlösa invändningar; hon endast slog vinå armar kring hans hals, kysste honom änge och andlöst såsom hon gjort det, då han var ett litet barn och den förfärliga underrättelsen om fadrens död på slagfältet träffat henne. Min dyre, älskade son! Gud gifve dig an lycklig framtid och en hustru, som älkar dig så som du kan — och skall älska! Denna med förtviflans värma framstammade bön var det enda hon någonsin yttrade till honöm om hans äktenskap. De Vigne mottog högst få lyckönskninsar, men derom brydde hän sig föga och tgen af den högförnäma slägten, ej ens len ahdryga markisionan af Marquitirie, vågade honom uttrycka mitt ogillande stver hans val. Hon visade det blott genom att tillsäga om sin vagn och lemna Vigne samma dag och timme som Trefusis anlände dit för att för första gkogda Hanne orts.