Aftonbladet – 6 maj 1874, sida 3

ning; de rikbladiga gröna växterna gåfvo er haut relief åt Trefusis marmorlika skönhet De Vignes hjerta fick fri talan, och uti de ridderligaste ordalag lade: han förtröstans fullt och hängifvet sin känsla, sitt namn hopp, tro och lif för den qvinnas fötter. som så--gränslöst förblindat honom, Hor spelade öm och rörd; blicken fuktades, kin den flammade, rösten var darrande och ljuf. och med ungmöns förtrollande blyghet säg hon under de långa svarta ögonhåren:upp i hans beundrande ögon — allt var en lögn. men mästerligt utförd. Han slöt henne till sitt hörbart klappande hjerta, öfverhöljde hennes sammetslena kinder med eldiga kys: sar, tillhviskade henne de ömmaste försäkringar och insöp med hvarje andetag ett nytt rus. Var det väl underligt, att han i stundens delirium glömde varningar och råd, det förflutna -och det tillkommande e,. och utan tanke för något annat lät känslan föra sig mel i den ögonblickliga hänryckningens strida ström. NIONDE KAPITLET. En qvinnag hämnd. Arthur, hon har öfverlistat osb! Ja, vid alla onda makter, det har hon! Hvem skulle hafva trott hönom så galen ! di Hvem skulle hafva trott henne sö skickig!Chevasney, männen ärö stora dårar!s Och qvinnorna betndtansvärda aktriser! Sannt! Men det är en förb, synd. Att de Vigne är förlorad, eller att qvinnorna äro förkroppsligade lögner?Båda delarne. Med detta i dyster harm fällda yttrande lemnade öfversten balrumnigt samtidigt med att Trefusis vid de Vignes arm;efter den be tydelsefulla och förlängda boörtovaron åter inträdde; hans änsigte förrådde blott allt för tydligt; att häns öde var afgjordt, hen nes, att det furstliga. herresätet och dess ädle arftagare voro eröfrade. Då i dagningen den sista vagnen, rullat ef och de tunga jernportarne slötos deref