Aftonbladet – 6 maj 1874, sida 3

När talade sqvallret någonsin sanning Hvem vet? Kapske hånar jag fruntimmerni för att hämna mig sjelf. Våra egna bittr: erfarenheter göra oss stundom arga i vår: domslut, och man lär sig att värdera qvin nornas dygd i briljanter; för dansösen äl! juvelringen nog, för hertiginnan diademet Hvilka dårskaper du än gör iverlden, Che vasney, så krön dem ej med ett tidigt äk tenskåp. Jag har aldrig ämnat dets; försäkradi jag, rodnande vid tanken på att hans sist; yttrande möjligen anspelat på mitt tycke för Gveendalina, nuvarande hertiginnar Vieillecour. Se ej förnärmad ut för mitt råd, ty in: gen vet i hvilka frestelser han kan råka Hvad man ena året anser för en omöjlig: het, blir det andra ett faktum. Tänk ot man för sex månader. sedan talat vid de Vigne om att gifta sig! Han skulle hafv: skrattat en midt i ansigtet; nu vore har färdig att skjuta den, som ville afstyrk: honom från äktenskapet. Hvad vinner hat dermed och hvad förlorar han? Om hor vore en älskvärd, ädel qvinna, mister har visserligen sin frihet, sitt sorglösa upgkarls lif och större delen af sin sjelfständighet med en qvinna sådan som Trefusis förklarat han mera: lugnet, sjelfaktningen, tron på det goda — och det är väl, om han kar rädda äran. Han skall i henne alltid se et! väsende, med hvilket han har ingenting ge mensamt, med vid hvilket han under passionens yrsel kedjat sitt lif, till dess graf ven löser bojorna. Det är svårt att be räkna gränsen af den hopplöshet, förtviflan sorg och ånger, hvartill ett sådant äktenskap för ef karakter lik hans kan leda Vore en han veklig natur, skulle han meå slö undergifvenhet kunna underordna sig hen nes välde och tyranni, nu är han en jern vilja — och han skall inom alltför kort tid finna, att han offrat sig sjelf, sitt lif och sitt namn genom — misstag. Jag betraktade den lugne, sorglöse och för allt så otillgänglige Sabretasche med