Aftonbladet – 4 maj 1874, sida 3

Hurn väl jag erinrar mig denna herr: liga Juniafton i Richmond; de Vigne satt vid öfre ändan af det lysande middagsbor:det,.strålande af. ungdomsmod och tillfredsstvällelse, ögonen ömsom. blixtrande af humor, ömsom med hänryckningens glöd hvilande på den fagra sirn, som intog platgen vid hans högra sida. Hans röst var klar och hög, skrattet obekymradt-och glädtigt som barnets. Det bräddade champagneglaset syntes: honom som ett lyckans fillborn, der vlifvets alla löften om framgång och fröjder; njutningar och ära lekte i det enistrande:perlskammet vid dess rand. Hah höjde sin pokal till ära för den, som med -hvarjo ögonblick slog hans sinnen i alltsfarligare fjettrar — kunde han hafva kastat en enda blick in i framtiden, skulle hån hellre hafva tömt giftbägaren än hedersskålen för. henne, gzom skulle göra hans lif till ett långt martyrskap. Nåväl, han är.ej den enda man, som i eldig ungdomsyra jublat det namn, hvilket snart skall stämpla det kommande. med lidandets och tvångets dystra:prägel, Sedan -måltiden var slut och de Vigne fört Trefusis till: ett öppet fönster, bredvid hvilket de båda. placerade sig, uppbjöd hon bela sin infernaliska förmåga att bringa honom till det afgörande steget. Den be rösande doften af hennes parfymerade hår mängde sig: med rosornas: och beliotropernas frön blomsterparterren utanför; näktergalens melodiska säng smälte tillsammans: med deras ömma hviskningar, och natthimlens dunkla sken belyste deras anleten med.en magisk glängs — hans flammade at hänryckning, allvar och passion — hennes, ehuru skönt, var kallt och lugnt som marmor. Allt — de omgifvande scenerna, den tillfälliga stämningen, den sena timmen och ensamheten, åt hvilken de voro öfverlemnade — bidrog att gynna hennes afsigt. Hon lutade sig framät, såg med ormlik ; tjusningsmakt upp i hans ansigte och månens silfverstrålar förlänade åt hen nes blick en ljuf värma, hvilken den eljest