Aftonbladet – 1 maj 1874, sida 2

RE TRIP TEE SP VAREIEA GELLLIRD BUS .J uppfattning af den norska kriminallagens motiver var stridande mot den taike, som låg till grund för denna lag, enligt hvilken straffet skall verka såsom ett afskräckelseoch preventivmedel. Detta hade så mycket större betydelse, som den af utskottet uttalade id6en måste leda dertill, att dödsstraffet aldrig skulle kunna afskaffas, hvaremot tal. dock hoppades, att en tid skulle komma, då civilisationen bunnit så långt, -Jatt detta straff, som hade spelat en så förfärlig roll i historiens annaler, icke längre blefve nödvändigt. Hj. Löberg var en principiel motståndare mot dödsstraffet och skulle med glädje rösta för ett förslag om dess afskaffande. Richter: Det måste onekligen betraktas såsom ett utomordentligt stort framsteg, här man kom så långt, att man ed god förtröstan kunde rösta för dödsstraffets afskaffande. Men tal. betviflade, att den dagen någonsin skulle komma. Dödsstraffet var den mörka slagskugga, som synd och förderf hade kastat öfver samhället, och att tala om den dag, då detta straff kunde afskaffas, var detsamma som att tala om den Idag, då hat och fiendskap icke längre funnes på jorden. Tal. trodde, att ett missförstånd måste ligga till grund för Norgrenns yttranden angående straffets hufvudprincip, men han ville icke nu inlåta sig längre på denna sida af saken, då en diskussion af detta slag knapt skulle ega synnerligt intresse. När hån då uteslutande höll sig till frågans praktiska sida, antog han, att enhvar i sitt hjerta måste erkänna, att intet straff i afseende på sin verkan kunde ställas vid sidan af dödsstraffet. Att hvar och en till döden dömd alltid tiggde om lifvet, om också på de strängaste vilkor, visade, att skam, vanära och frihetens förlust ingenting hade att betyda i jemförelse med sjelfva lifvets förlust. Men ehuru således detta straff innehöll den aldra starkaste repression, visade dock den norska kriminalstatistiken, att det icke varit i stånd att hålla mördarens hand tillbaka, och detta måste väl bevisa, att straffet ännu i Norge är nödvändigt. Och just det, att brottens antal i I Norge icke har aftagit, var det enda svar, man I kunde gifva Norgrenn, när denne representant tog Holland till förebild: När några representaater hade förklarat sig vara pricipiella motståndare mot dödsstraffet, ville han fråga dessa herrar, hvad man skulle göra med den brottsling, som begår ett mord efter att redan ba Åfyllt måttet af andra straff. Och om man nu ville se sig om i andra länder, så voro exemplen på dödsstraffets afskaffande få, men exemplen på, att det åter har blifvit infördt, efter att ha varit afskaffadt, deremot Tmånga. Härpå ha lagstiftarne och samhällena fjaldrig gifvit mer än en förklaring, nemligen att tillväxten af brottens antal har nödgat dertill. Å Det var visserligen så, att detta straff umbäres i några få mindre stater, men det måste dock på andra sidan framhållas såsom en ganska bed tecknande omständighet, att dödsstraffet i detta ögonblick, 100 år efter den store Beccaria, är mer utbredt, än det var på hans tid, och sär skildt ännu i denna dag begagnas i två af de mest utmärkta nya kriminallagar, nemligen dep tyska och den italienska. När man hade om nämndt ett nyligen inträffadt benådningsfall, så menade tal., att det vore oberättigadt att deraf sluta till, att dödsstraffet vore faktiskt afskaffadt i Norge, då man säkerligen kunde tänka sig ett ännu fasansfullare mord än det, som man här syftade på. Å SR J. Sverdrup. När han i det väsentliga ville rösta för det föreliggande utskottsbetänkandet, så var det derför, att han tog det såsom en afbetalning på en reform, som tidernas framskridna ståndpunkt nu med allt större styrka kräfver, och emedan han var af den meningen, att hela kriminallagen såsom föråldrad och utdömd af samhället, om icke mycket lång tid måste underkastas en genomgripande reform. Han måste dock beklaga, att tvingande omständigheter afhöllo honom från att framställa och försvara ett förslag om dödsstraffets afskaffande. Det betydde ingenting, att man beredde honom ett nederlag, men det skulle aldrig förhindra honom att arbeta för de stora framtidsuppgifterna. Då han nu ändock ville göra några anmärkningar, så ville han först framhålla, att de störste statsmän och de skickligaste jurister öfverallt voro till finnandes i det läger, som har tagit detta straffs afskaffande till mål för sin strid. under det att motståndarne ha varit det slags folk, som icke ha kunnat vänja sig att se bortom det nuvarande och det nu gällande. Man må icke komma och berätta, att dödsstraffet är mer utbredt nu än för 100 år sedan. Det må vara, att det finns i flere länder, men antalet af de brott, för hvilka det var bestämdt såsom straff, kunde l icke jemföras nu och då. I England var nemligen på den tiden dödsstraff stadgadt för 1631. brott. nu endast för 5, och så var det öfverallt. I. Att detta straff på några ställen hade blifvit) återinfördt, var ingalunda på grund af brottens j. stigande antal; det var oftast politiska förhållanden, som hade förorsakat detta. Det var t. ex. händelsen i Tyskland, hvarest, såsom bekant är, de länder, der dödsstaffet varit afskaffadt, nu djupt beklagade, att de till följd af den gemensamma lagstiftningen återfingo det. Dödsstraffet bidrog ej att förminska brottens antal. I England afrättades under drottning Elisabeth 2000 menniskor om året, eller under hela hennes regeringstid 80,000 menniskor, och ändock voro icke brotten sällsynta. Det var civilisationens framsteg och icke straffet, som förminskade brottens antal, och tal. ville säga, att den, som påstår, att dödsstraffet blir nödvändigt till dagarnes ända, han förtalar menskligheten. Det nu föreliggande utskottsbetänkandet är emellertid ett stort framsteg, och tal. ville derför inskränka sig till att rösta för det, på samma gång han måste beklaga, att han icke kunde väcka något förslag. Lövenskjold menade, att så länge de våldsamma lidelserna göra sig gällande bland menniskorna, var det också nödvändigt att bibehålla dödsstraffet. Mördaren måste upphöra att mörda, innan staten kunde upphöra att begagna detta straff. Det sades, att det var ett barbariskt straff; ja, men det var också riktadt mot barbariska gerningar. Det gagnade tillintet att framhålla teorier och idealer, ty den praktiska erfarenheten var deremot, och den framgick ur det simpla faktum, att det stora flertalet af de menskliga samhällena ännu fann det nödvändigt att bibehålla detta straff i sina lagböcker. Tal. beklagade, att han icke kom att få höra den stor-j artade debatt, som denna sak skulle ha förtjenat, och som skulle frambragt tecken isol, måne och stjernor, men han var rädd för, att han ändock icl Å Me ha förmåtts att öfvergifva sin stånd: puukt. Dahl anmärkte, att det var klokheten, som ny J bestämde honom att rösta för dödsstraffets bibe-;hållande, emedan dess afskaffande nu i hans tanke skulle frammana en reaktion. Efter några anmärkningar af Hj. Löberg afsåfvo Olafsen och Eskelund samma reserverande ! förklaring som Dahl, hvaremot Thune försva-: rade utskottsbetänkandet, emedan han icke trodde, ! Å Ati tiden ännu var kommen att tala om dödsstraffets afskaffande. Juel kunde icke rösta för detta straffs bibehållande, då hans kristna tro förbjöd honom det. Det stod i skriften, att man icke hade rättighet wtt hämnas, men hade icke den enskilde rättigret dertill, så kunde icke heller samhället ha det Han ville icke vara med om att rösta för mord. Det vore farligt att afskaffa det, sade man; men 1an tönkte att vår herre nog skulle skaffa bot lerför. Tal. väckte förslag, att litt. a, som uppager dödsstraff, skall utgå. lidrichsen trodde, att detta var mindre välbeänkt af Juel, och hemstiällde till honom att taga letta förslag tillbaka. Tal. kunde för närvaande icke rösta derför. Smitt menade, att dödsstraffet var grundadt å väl i den menskliga som i den gudomliga lasen. och understödde betänkandet. Haugland förklarade, att han var en motstånlare till dödsstraffet, och att han skulle rösta ör Juels förslag. Efter ytterligare några anmärkningar af JenTu Juel, Smitt och J. Sverdrup, afslöts detta lenum. Debatten fortsattes derefter hela onsdags örmiddagen. Reformen visade sig äfven B ha en hel mängd principiella anhängare land odelstingets medlemmar, men dels af ndseende för opinionen i denna sak, dels erför att betänkandet i alla händelser bescknade ett stort steg framåt i riktning tot dödsstraffets utplånande ur den norska trafflagen, ansågo de sig böra understödja tskottets förslag att bibehålla dödsstraffet. denna riktning taläde Eskeland, Ellingsen, lavig, J. Sverdrup) Jaabek, Dahl, Thun-, ugga, Olafsen, S. Nielsen, Haugland och orgrenn, hvarjemte de fleste af dem i en irskild, af J. Sverdrup formulerad förkla ng nedlade sin skriftliga reservation bemn KR RN CR AR ARR AR Ban APA a IA ( C E Sur OogbbHZOroONruUnu SOS SOPEuIRHNOH2gotH rod