Aftonbladet – 30 april 1874, sida 3

hundar, ponies och blommor i Hampshire. Stackars Gwen! Nu är hon fru hertiginna de la Viellecour; som jag tror, icke öfverlycklig, oaktadt de blixtrande diamanter jag nyligen i Tuilerierna såg stråla i hennes vackra år. Möånne hon ännu någon gång i i prakten af sitt hotell i Champs Elys6es, i den tjusande sommarvillan vid Enghien eller det furstliga slottet vid Cöte dor, hvars massiva jernportar, då de slås igen efter en, ljuda som man trädde in i grifthvalfvet, månne, säger jag, hon ännu minnes de soliga vårmorgnarne i parken, då hennes framtid låg belyst af förboppningarnes varma morgonrodnad? Klockan var 12, när jag inträdde hos öfversten och blef visad direkt till hans rum. Lugn, kall och ogenomskäådlig som vanligt, sträckte han sig på sin hvilsoffa utan att något i hans väsende kunde förråda den sinnesskakning han på morgonen lidit af eller att en hemlighet förmörkande låg öfver hela hans lif. Älskvärdt som alltid räckte han mig sin hand och sade småleende: God morgon, Arthur! Du kommer just lagom — du Lao har ej varit här i fem minuter! Du Lao tillhörde de Plå, var en godmodig, korpulent och inskränkt herre, som stoltserade öfver sina hvita tänder och sin öfverlägsenhet som boxare; han gaf lektioner i fäktning och slogs med gentlemän för att lära gentlemän att slåss. På mattan vid Sabretasches fötter låg en stor jagthund at ädel race; han hade köpt den som valp och jag tror att vid ingenting i hela verlden var han mer fästad än vid detta djur.