Aftonbladet – 29 april 1874, sida 3

okonstlade lugn, som alltid gjorde honom j;j till herre öfver situationen. Trefusis ögon flammade. Det skulle inte jag, hyviskade de Vigne, utan att observera det elaka uttrycket i hennes ansigte, hvilket, om han sett-det, säkerligen skulle svalkat värmen af den hänförelse, söm nw eldade hans blick och röst. Inte, mumlade Trefusis mellan sina perlhvita tänder, åh jo! ni skulle hämnas på mig meå ett epigram öfver qvinlig nyckfullhet — och sedan hos lady Hautton eller dänsösen Coralie försöka effekten af samma: slags artighet. Jag har aldrig tänkt mig en man, som inte uthärdar en qvinnas grymhet, så snart han har andras ynnest i reserv. : . De Vigne log af tillfredsställelse öfver hennes harm. M3å vara att vi äro filosofer i vår sjelf bevarelseinstinkt, men ni misstager er, om ni så ringa skattar de sår ni ger, att ni med öbeveklig hårdhet vägrar skänka den helande: balsam den lidande tigger af er. Sabretasche afbröt honom. Talar du om sår, min kära de Vigne! Sådana får man aldrig nu för tiden. I våra dagar, då hvarje den ljufvaste oskuld bär sitt eget pansar af praktisk egoism, finnes det: blott ett sätt att såra och det är att sjelf vara alldeles oåtkomlig. Miss Trefusis kan lära ogs den konsten. Ni känner verlden, öfverste, log gamla Fantyre, jag tycker om sådana män, de äro alltid mest underhållande; när man sjelt en gång varit bakom kulisserna, förefalla dessa narrar, som sitta i salongen och låta hänföra sig af Taliaz gester, Siddons tårar, af smink, målning, teaterknep och falluckor, bra tråkiga. Ni tala om edra oskulder! Af allt hvad jag vet om dem, måtte de vara ett genomtråkigt sällskap. Tite de studerade, skämtade de Vigne. Nåja! det ärovväl de flesta, sade Fantyre, jag försäkrar. er att, hvarhelst ni finner .en qvinna utomordentligt enkel, söt