bringat din tid sedan du lemnade Chancery. Åh, jag kan inte säga, sade de Vigne småleende. Jag har passerat graderna uti nöjets tjenst så raskt som trots någon annan ung man och jag har pröfvat på lifvets flesta fröjder, men jag är det oaktadt lyckligtvis ännu icke blaserad. Då allting annat tröttar mig, ätervänder jag till mina jagter, på dem ledsnar jag aldrig, ty de medföra ständigt nya eggelser. Vin kan man ej dricka mycket — åtminstone inte jag — utan att det äcklar, och hvad vackra fruntimmer angår, så får man snart nog äfven art deras sällskap, men deremot ett koppel goda bundar kring berg och backar samt en uppspårad räf, det tröttnar man aldrig att följa. Ett vackert skott, ett fäldt villebråd och ett nytt dref förlora aldrig sina behag. Detsamma kan man tyvärr ej säga om det ädlaste Rehnvin, som någonsin läskat ens strupe, eller om den skönaste qvinnas ögon, som affyrat sina b:tterier emot ens hjerta, ehuro jag ingalunda vill förneka njutvingen af bida Det vore i sanning otacksamt af -dem, inföll jag, hvilken så väl vet att begagna sig af det förnämsta, som i sådan väg står art finna. De Vigne skrattade ånyo. Nåväl! jag har sett lifvet, och som jag sade er vid Freston-hill, har just det ovissaimina öden förefallit mig pikantast ; hittills har Fortuna behandlat mig mycket ynnestfullt och jag hoppas det skall fortfara, så länge jag kan hålla mig ur judarnes klor. Har man blott fullt upp af mynt, är man alltid uppburen; så länge man sjelf kan ge furstliga midda gar är man ständigt bortbjuden, men se bung rig ut en enda gävg, och ingen skall känna sig hägad att bjuda dig den tarfligaste mål tid. Lifvets njutningar stå en till buds, så länge man kontant kan betala dem. Med detta axiom reste sig de Vigne, lade bort den hbalfrökta cigarren och sträckte armarne öfver hufvudet. Vackert väder i dag! Vår klubb ämnar utmana oUniversity Eight för priset af en