Aftonbladet – 21 april 1874, sida 2

BADET AN han NT rt INA RS till statsrådsprotokollet vid framläggan det at lagförslaget i ämnet, taga kännedom om alla de mångaldiga för och emot, som i nästan hvarje under öfvervägande kommande punkt blifvit anförda i de af departementschefen infordrade utlåtandena från bankstyrelser och andra såsom sakkunniga ansedda myndigheter och personer. Hur mycket man än måste beklaga, att lagförslaget mkommit till riksdagen så sent, att en mogen pröfniog derat blir, i trängseln af de mot riksdagens elut sig hopande ärendeva, förbunden med ganska stora svårigheter, finner man likväl förklarligt nog, att hr departementschefen behöft en någet rymligare tid för att ur det kaos af stridiga åsigter och förslag, som blifvit honom underställda, upphemta en egen mening och gifva den uttryck i lagförslaget. Anledningen hvarföre frågan om modifi kationer i lagstiftningen för de enskilda sedelutgifvande bankerna just nu bringas å bane är den, att de oktrojer, som blifvit för nu befintliga bankivrättningar af detta slag utfärdade på grund af 1864 års banklag, snart tilländalöpa, och att det måste betraktas såsom önpskvärdt, att de vilkor, som statsmakterna kunna vilja uppställa för dessa bankers fortsatta verksamhet blifva bestämda, innan redan begärda nya oktrojer meddelas. Det är isynnerhet i afseende å två huf vudpuskter som förändringar i 1864 ärs banklag ansetts erforderliga och blivit påyrkade. Dessa båda punkter äro de, som ha afseende på grunderna för sedelatgif lningsrätten och på ordningen för utöfningen af kontrollen från det allmännas sidal löfver behörigt iakttagande af de med hänsyn till sedelutgifoingsrätten faststäldal: grunder. Det är också förnämligast dessa punkter, som beröras i den nu för riksdagen framlagda kungl. propositionen, ehuruväl på samma gång nya bestämmelser föreÅslås i några andra mer eller mindre vigtiga Idelar af lagen för de sedelutgifvande ban-: kerna, såsom i afseende å oktrojtiden, bank dsedelvalörerna 0. s. V. Hvad sedelutgifningsrätten beträffar, sål är det väl bekaut, att tid efter annan anfall blifvit från vissa båll riktade icke blott Imot de för densamma nu gällande grunder, : Jutan emot hela denna bankerna medgifna rättighet. De hafva funnits nemligen, som velat förbehålla densamma såsom ett mono-: Ipol åt riksbanken, och det har till och med : licke sakpats röster, som förfäktat den satsen, att ett sådant monopol verkligen skulle d vara Riksbanken tiliförsäkradt genom bestämmelsen i 72 2 Regeringsformen. att riksdagen allena eger rätt att genom Riksbanken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas. Den sedelutgifningsrätt, Isom pu i årtionden varit medgifven ett ständigt växande antal enskilda banker, skulle således efter denna teori vara ingenting mindre än ett grundlagsbrott. Satsen lärer väl dock få anses föga hällbar, då den anförda grundlagsbestämmelsens rätta förstånd och mening ligga i temligen öppen dag för hvar och en, som gör sig möda att rätt genomläsa densamma, I farhågan att) Iträda grundlagen för nära torde derför lendast få, om ens någon, söka ett stöd för den åsigten, att sedelutgifningsrätt bör förvägras de enskilda bankerna, och vi tro Ijemväl, att man har anledning lyckönska sig dertill, att frågan om banklagens revision nu bringas å bane under en tidpunkt, då icke heller den meningen, att all sedel utgifningsrätt bör, för den ekonomiska fördelens skull, monopoliseras af Riksbanken, räknar alltför talrika anhängare. Vi hoppas att vi icke skola misstaga oss, då vi uttala den förmodan, att ifrågavarande angelägenhet nu skall komma att behandlas vida mera lidelsefritt, än om hon hade blifvit bragt å bane för några få år sedan, då, under trycket af ogynnsamma ekonomiska förhållanden i landet, man var ganska allmänt benägen att skjuta en betydande del af ansvaret för bekymmer och svårigheter, med hvilka man kämpade, på de enskilda bankerna och derför var myc: ket benägen att vilja angripa dem i en, sbsom man ansåg, för dem ömtålig punkt. Den förbättrade ekonomiska ställningen och den ofantliga utvecklingen af företagsamhet och affärsverksamhet ha fästat uppmärksamheten på de stora tjenster bankerna göra den allmänna rörelsen, och man skall derför, tro vi, icke nu vilja vara med oml. åtgärder, egnade att i högst väsentlig mån inskränka denna bankernas välgörande verksamhet och på samma gång att framkalla våldsamma och förödande skakningar inom affärslitvet, Men äfven under dessa för frågans behandling gynnsammare förhållanden blirl! fastställandet af grunderna för sedelutgifningsrätten städse en svår och grannlaga uppgift, som tvifvelsutan skall gifva upphof till mycken meningsskiljaktighet och lifliga strider. Vi skola för vår del i en följande nppsats redogöra för den hufvudsakliga skiljaktigheten mellan nu gällande bestämmelser och de i den kongl. propositionen föreslagna samt uttala vår mening om -de2sa bestämmelser och om de från dem afvikande förslag, som blifvit från andra håll ifrågasatta. För dagen vilja vi för öfrigt endast erinra derom, att med afseende å der andra af de af lagförslaget berörda hufvudpunk ter i banklagen, nemligen den, som rörer kontrollen öfver iakttagandet af de för sedelutgifningen faststälda grunderna, behofvet af förändrade bestämmelser varit vida allmännare insedt och medgifvet än i hvad som rörer sjelfva grunderna för sedelutgifningen. Och det kan väl sägas, att utan tillförlitliga och verksamma kontroller öfver efterlefnaden af gifna bestämmelser, blir deras beskaffenhet af en jemförelsevis underordnad betydelse, åtminstone med hänsyn till den trygghet för ett punktligt uppfyllande af bankernas åtagna förbindelser, som med dem må ha varit åsyftade. Ty hvad gagnar det, att grunderna för sedelutgifningen göras huru teoretiskt riktiga och betryggande som helst, om kon trollen öfver deras iakttagande är så ordnad, att de kunna under största delen af året saklöst sättas åsido, för att ihägkommas endast vid några vissa på förhand bestämda redovisningsdagar? Deras tillvaro blir då endast en medverkande orsak till sädana periodvis återkommande strypningar i penvuingmarknaden — penningkriser en miniature — hvilka under nu gällande privatbankslagstiftning regelbundet fyragånger om äret hemsökt den svenska affärsverlden. Redan för mycket längesedan har samban-? det mellan dessa qvartalsstrypningar och N d r de enskilda bankernas s. k. uppvisningar varit bemärkt och anmärkt, men de af dem framkallade missförhällanden och olägenheter ha sprungit ännu mer i ögonen, sedan, med anledning af vära anmärkningar mot slutet af är 1872 deröfver, att bankernas jvartalsrapporter voro uppställda på ett tydligen felaktigt och vilseledande sätt, hr inansministern fann sig föranlåten päbjuda sådana förävdringar i formulären fir qvar;alsrapporterna, att någon sammanblandning vf den dem tillhörande kassa och deaf dem hufvudstaden antagna vexlingsombudensd cke vidare kunds ifrågakomma, och sedans ill följd deraf ännu större ansträngningaro nn 4iällförana hlifvit hehäflioa för attliir