Aftonbladet – 18 april 1874, sida 3

som genast slog larm i lägret vid Eton. Läraren, som sjelf hade ett blidt öga för den hårfagra nigcen, rasade i vredesmod, och dä han råkade på de unga under en promenad på flodstranden, fann han tillfället sär deles gynnsamt att säga dem sin tanke rent ut. De Vigne hade aldrig kupnat fördraga motsägelser, ännu mindre något moraliserande; lärare och lärjunge drabbade derför ihop så häftigt som det alltid blir då tvisten gäller: en qvinna; de Vigne kastade honom i vattnet och gaf honom en afskö!jving å gruvdlig som Etonläraren aldrig fått hvarken förr eller sen. Efter denna dubbla förbrytelse blef de Vigne vaturligtvis förvisad. För att sedan tillfredsställa sin mor bade han gått in på att vistas tolf mänader vid Freston-hills semi-akademiska skola. I Chancery betraktades han nästan mer som gäst än som lärjunge och doktor Primrose hade stor respekt för de Vignes skarpa öga och genomträngande förstånd, så mycket mera som han kände tjugu gånger bättre till den moderna litteraturen än hans gamle lärare och var femtio gånger mera erfaren af verlden frän dess praktiska sida. De Vigne höll sig med tvenne bundar och en häst, rökte Cavendish under doKtorns egna fönster, läste de Kock och le Brun midt för hans näsa (då miss Arabella omsorgsfullt gjorde deti smyg), gick och kom när han ville, jagade och fiskade med bekanta i grannskapet och stiftade sjelf sina lagar såsom ban vari: van att göra under hela sitt föregående lif. På ett oangenämt och trotsigt sätt gaf han likväl aldrig sin sjelfständighet tillkänna; det är sant att han icke tälde motsägelser, men han Öpptog med mildhet en artig föreställning och ehura han kunde blifva mycket ond, var hans lynne i allmänhet särdeles älskvärdt, och han hade alltid ett vänligt ord, ett godmodigt skämt eller ett hjertligt handslag för oss andra, mindre gynnsamt utrustade ynglivgar. Jag hyste för de Vigne ett slags barnslig hängifvenhet och han förtjenade den