Aftonbladet – 18 april 1874, sida 3

armen svårt vrickad och med spartanskt hjeltemod sammanbitit tänderna för att äter hälla ett utrop af smärta, då den skulle vridas i led; att han, då han sett sin Newfoundlandshund i fara att drunkna af kramp, kastat sig i vattnet och med armarne lindade om djurets bals varit nära att sjunka när hjelp tillskyndat och uppdragit de nödställda. Sådana och många likartade berättelser om den unge arfvingen till tjugotusen pund om Äret gingo landet omkring. Jag kände verkligen till hans familj; det kungligt ljudande oss. De hade varit lorder af Vigneska herresätet så längt traditionen egde att förtälja, och deras namn förekommo från led till led uti folkets vaggvisor och riddaresagor. Med medfödd bördsstolthet hade de tillbakavisat månget erbjudet pärskap och andra äretitlar. De Vignes fader, som var öfverste vid ett dragonregemente, hade stupat i Indien, då sonen blott var sex år gammal, och att denvpe stolte repregentant af en så högättad familj kommit att lefva vid det enformiga, anspräkslösa Freston-hill föranleddes af en för de Vigne mycket karakteristisk omständighet. Hans moder skickade honom till Eon, dä han var tolf är, ett praktexemplar till yttre och inre egenskaper och öfverlägsen pojkar fem år äldre än han. Der gjerde han sig till kapten för lustsegliogsbåtarne, slogs och red med prisvärd skicklighet, åtnjöt dels popularitet dels fruktan och blef vid sjutton ärs ålder derifrån förvisad. Hans värdinna råkade hafva em njiåce, som berättades ega den vackraste figur och det mest glänsande ljusbruna locksvall och hvilken, då hon besökte sin tant, väckte en allmän förtjusning hos unga studiosi. Om de Vigne verkligen var kär i henne är mer än jag kan säga, sjelf förnekar han det. jag bar dock derutinnan min egen tro; alltvog. bon blef allvarsamt kär i honom och de skötte så godt sig göra lät sin kärleksbandel ända tills tanten uppdagade hela affären och omtalade alltsammans för sin man,