Aftonbladet – 18 april 1874, sida 3

mantert ressällskap och en god middag på ett litet utvärdsbus förfelade ej sin verkan. och när jag anlände till Frestor-hill, skulle jag varit redo att möta en vida mera imposant personlighet än gamle Jocy. Doktorn mottog mig uti sitt bibliotek, synbarligen strax efter middagsluren, och hans ytterst välvilliga Välkommen, min käre unge vän!e gjorde att jag genast kände mig hemmastadd. Sedan fördes jag ut att presenteras för nigcen, hvilken kanske mest, i anseende till den rikliga förning af meloner, vindrufvor och vildt, som min moder medsänt, skänkte mig ett särdeles blidt smålöje; slotligen fick jag äfven göra bekantskap med den äldste lärjungen. Han stod i lektionsrummet, med ryggen vänd mot elden och rökte sin pipa. Han var nyss fylda aderton år, men dep muskulösa, kraftigt byggda gestalten, de breda skuldrorna och det höghvälfda bröstet talade om en mognare ålder. En mera man ligt nobel hällning, än den som redan då utgjorde ett af hans förnämsta företräden, har jag aldrig sett. Ehuru figuren var den fullt utbildade mannens, buro dock anletsdragen, ögats glans och blickens glöd, som han ända till älderdomen bibeböll, ynglingens omisskänliga prägel. Han syntes mig som en ung gladiator, eldad af längtan att beträda den ännu opröfvade arenan. Anletsdragen voro fullkomligt reguliera, fasta och allvarliga, munnens linier utmärkt fina, ut tryckande stolthet, ögonen långa, mörka och genomträngande som falkens, panhan höghvälfd och kraftfull och hufvudet uppbars med den högsta grad af värdighet; hela hane väsende ingaf begreppet om en fullblodshäst, som aldrig skulle tåla hvarken tygel eller sporre, men eggad af egen ärelystnad ständigt var redo att taga priset. Sådan var äldste lärjupgen Granville de Vigne. Han var, när jag inträdde, ensam i raommetr, och då jag pärmade mig, tog han. utan att för öfrigt ändra ställning, pipan ur munnen. Nå väl, sir! Hyad är ert namn?