från London återkomne far fram till damerna. Behöfva vi väl beskrifva glädjen af återseendet? Jag trodde att ni hade öfvergifvit oss för alltid och återvändt till Indien, helsade Inga den försigtigt framträdande Arthur, som icke ännu var säkert på om den tillfrisknade tålde vid några starkare själsskaknvingar. Med outsäglig fröjd såg han nu hur förståndets nytända ljus strålade så tindrande klart i Ingas sköna ögon, på samma gång han upptäckte de första silfverhåren i hennes mörka lockar. Genom bref från Ejoar hade han reda på allt som tilldragit sig; han visste om den fullständiga försoningen mellan makarne, omvändelseverket under Melcher Winkes sjukdom, förlofningen mellan de unga och slutligen skräckscenen i närheten af domstolen jemte dess sorgliga följder. Arthur Blubm kände huru den förtärande eld, som flammat i hans själ för en an: nans maka, småningom bytte sig till en helig altarlåga, vid hvars sken han utan brottslighet kunde knäböja isför den qvinnan han älskat och beundrat så högt. Ävntö icke vid gränsen af mannaålderns försvinnande kraft, kände han en försmak af ålderdomen, som lade sin signande, lugnanäe hand på hans bröst och bjöd hjertat derinne hejda sina oroliga slag och nöja: sig med fröjden af de ungas lycka. Der han nu bade satt sig vid Ingas sida, fattande henves hand och blickande in i hennes öga, hviskade han vemodigt: Himlen ville ändå att vi båda skulle bliettpar — ett föräldrapar för våra sälla barn derhorta. Nu har jag rätt att tala med er. fru-Inga, om den känsla, som kallas slägtkärlök, och som ni inte behöfver rodna för