j— såsom hon kallade det — med den hädangångne. Ack, hon hade ändtligen fått frid i sitt sinne, och hon tackade innerligen den Allgode, som efter så mänga svåra pröfningar sakta drog undan förhänget för den solskensstrålande framtid, som vinkade henne gerom Viola och Ejnar. Hon tyckte att det var ett så outsägligt kärleksbevis af himlen mot brottslingen att låta honom få sluts sin lefnadsbana just dö, när han af egen drift stod fullt rustad för att möta straffets gissel, beredd för lidandet genom den långa sjukdomen och dess frukter af fromhet och resignation. Kanske skulle han ha dukat under för straffets efterspel, verldens kränkande dom, också om han med mod och kraft hade stått upprätt under sjelfva bestraffningen. Kanske skalle han öfver hela sin omgifning ha dragit den förnedringens skugga, bvilken nu så småningom likt ett nattligt töcken mäste glida bort i samma mån, som minnet af Melcher Winke och hans brott trängdes undan af dagens nya tilldragelser. Moster Kajsa var i sitt mejeri, hvilket hon omfattade med en kärlek, som nästan zränsade till passion. Mor Ingrid och Viola sutto med sin sömnad i närheten at fru Inga. Oförmodadt hörde man gorlet af hurtiga och skämtsamt tvistande manliga röster. Ljudet kom allt närmare. Seså, sakta, sakta, era lindansare och snabblöpare! Tro ni att man springer i kapp, när man pallrar på åttiotalet. Låt oss pusta litet, så ska jag fortsätta grälet med er. Men medan farbror Göran pustade några steg från verandan och skyld af en stor syrenhäck, skyndade Jfnar med sin nyss