vise Gudens manande stämma i hans bröst, stammade Inga. Luttrad, renad, försonad, skall han ur sitt fängelse återvända i våra armar. Men Melcher Wiukes bleka kinder blefvo plötsligen ännu blekare, en feberaktig glöd flammade i hans blickar, hans händer darrade, han tycktes vilja tala, men orden dogo på hans läppar. Då ljödo några klockslag, en vaktmästare kom in med påminnelse om att fången skulle inträda. Melcher Winke störtade på knä framför sin maka och ein dotter och hviskade med en underlig, halfqväfd stämma: Förlåten mig, mina älskade, för Försonarens skull, alla de sorger jag gjort och gör er. Återvänden till ert hem, lemmen mig åt mitt öde!... Jag har inte styrka att se er mera under dessa skammens och förnedringens dagar. Han reste sig med möda upp. Mor och dotter. tryckte sina tåreströmmande ögon mot hans skuldror. Klockan är slagen! hviskade hans advokat. Melcher Winke stapplade några steg framåt mot den öppnade dörren, Hastigt sträckte han famlande fram sin hand liksom han sökte ett stöd. Ett qväfdt ångestskri — och den olycklige störtade till golfveta Mon fåfänga voro alla försök att återkalla honom till lifvet. En blodutgjutning i hjernan, förklarade läkaren, Vår Herres underfulla nåd och förbarmande, menade juristen. Han tog väl re sorlade massan, förtretad öfver det: in fratisokådespelet, j