den eleganta, den ännu i sin olycka exeellensmossige konsul Winke — det var en förkrossad brottsling i den förnedrande fångdrägten. Vid denna fasansfulla syn höll Inga på att störta till golfvet och skulle ha gjort det, om icke den gamle häradshöfdingen tillika med Viola stödjande mottagit henne, Snabbt som en blixt tändes liksom eldbokstäfver i Ingas själ och hon läste med förfäran: Allt detta är ditt: verk, du stränga rättskänsla! Hvarför talade inte medlidandets stämma högre, hvarför lät du inte honom unåfly på nytt det nesliga straffet? . Viola skylde ansigtet med sina händer. Ser pi att stunden skulle komma, då I blygens för migl! suckade den arme fången så doft, att det lät som. ur:ett grafhvalf. Na skådar ni följden af era stränga konseqvenser, min fru, hviskade Melchers sakförare. Det finnes straff, som för finkänsliga själar äro värre än döden. Er man tror sig göra sin -pligt, då han lyss nar till massans skrän om fångdrägten, har inbillar sig att hans frivilliga förnedring skall höja honom i den råa hopens ögon. Men den skall ånyo misstyda hans bevekelsegrunder, den skall håna den ångerfälle och skratta åt den bottärdige. Det är endast råhet, öfvermod och fräckhet, som imponera: på sädana åhörare som våra. Gifve Gud, att konsnl Winke aldrig återvändt och att han på en främmande jord försonat hvad han brutit i fosterlandet! Som varnande exempel skall hsn snart förgätas och Vingleriet florera på nytt, innan ljudet af hans tillyekta fängelseportar förklingat. Neoj, nej! drift har han åter. kommit Fu Fe hörsam den rätt