Aftonbladet – 16 april 1874, sida 3

Den hesa sjögasten och ett par andr: lika råa karlar bildade xu sf sina arma en sorts bärstol, på bvilken den stortaligs damen — ett fetlagdt, pussigt fruntimmer med dröjande spår af försvärnen skönhe — ställde sig helt oblygt på knäna. Hor blef ru hufvudet högre än den öfriga ho pen och skulle. omöjligen undgå att bewär kas af fången, om han vågade en blick. öf ver den otåligt bidande menniskomassan, Andtligen syötes den olyckligö, dödsblek och med förtviflan afspeglad i sitt vackrs ansigte. Hans drägt var enkel, men elegant, hans hållning ädel, men ödmjak. Hvarför har han inte fångkläder? sporde dex uppburna värdshusdamen så högt, at heines fråga blef uppropet till ett allmän sorl af knot och ogillande. Mindre skurkar än så ha fått bära fångkläder, brummade sjögasten. Hvarförs had gå i kläder, som han roffat från oss fattiga ? — Gitf honom fångdrägt och tagelskjorta!hånade den fräcka mamsellen. Det skulle göra godt åt både kropp och själls Tyst, derberta! ropade domaren. Tyst! kommenderade poliskönstapeln. Melcher Winke vågade en blick öfver den: böljande massan, han tyckte sig igen känna denna qvinnostämma; han mötte nu med fasa det hånfalla uttrycket I — Depr svarta damens ansigte. Den förfallna qvin nan hade på den korta tiden sjunkit så djupt, att hon nu som föreständerska för ett illa beryktadt värdshus från några rån kunders armar triumferade öfver en af sina fordna beundrare. Melcher Winke kände sig alldeles för krossad inför detta första möte med sitt lättsianes minnen; haus mod var försvunRet, hans styrka bräckt, han tyckte sig stå framför en spegel, i bvilken han endast skådade sin fordva Wselhet. Han gat blott: medgifvands och sjelfan klagande svar på alla frågor, hans själ var i uppror, och domaren, som bade ett del: tagande och menskligt hjerta, gjorde ram