Aftonbladet – 15 april 1874, sida 3

mor dej, så kan väl också jag sätta mi upp på hundsvotten, när vi alla åka frar till försoningens tewmpel. Under dessa ord mörbultade den gaml siv fordne favorit med sina väldiga klapp ningar. Dock, efter några minuterångrade patro: Göran sin blödighet och drog Melcher af sides i ett närbeläget rum. Han ansåg sig förpligtigad till följd af sin intima vänskaj med Ingas far, att läsa lagen för denne måg och å den gamle bergsmannens vägna resa sig ur grafven och lexa upp den make som gjort henne så olycklig; och derfö utbrast gubben Adler, medan han torkad sina ännu tårade ögon: Ja, det säger jag dej, Meleher Winke, alla fall, att Vår Herre och svenska lagbo ken kunna inte hitta på ett straff nog grym för dig, för det du lekt med så många men nigkors lycka och välstånd. Om du slagi ibjäl en mennisvka antingen med berådt moc eller i brådskilnad; det hade visserliger varit en stor synd, men som härflutit w ett vildt och obändigt lynne; sådant kar man ändå förlåta folk, och det ligger lik som litet poesi i det der gamla vikinga och berserkalynnet; men att locka till sig de fattiges besparingar och sedan samvets löst förskingra dem, de rikes förtroende och sedar missbruka det; bjuda folk på fest middag på Blåporten och sedan rymma frår liqviden; det der är futtigt,lumpet, gement det der stöter på giftblanderi, min gosse Ock sedan dränka sig för att ta lifvet aj de förtviflade kära, man lemnar eiter gig i hemmet; och så slutligen, då såren börja läkas och ärren gro, ritva upp det anda på nytt, stiga upp ur grafven och säga: här har ni er onda ande kry och lifslefvande om igen med famnen full af nya sorger för er alla —, det der är nedrigt, min junker, och jag nästan ångrar att jag förlät dig i vittnens närvaro. Men patron Adler märkte iska att han predikat de sista orden för döfva öron, förr än ban plötsligen såg Melcher Winkefamla