Aftonbladet – 15 april 1874, sida 3

i hvarandra upp öfver öronen ända upp i bårfästet, skulle varit förlofvade om ett par veckor. Sen så ha vi firat bröllop till julen, Thorefors och Alvestanäs ha slagits ihop till en egendom, liksom två makar i en äkta säng, och den här lilla kollerlottan Viola hade fått annat att tänka på än att sköta det yttre landtbruket. Inomhus, inomhus! Dit hör qvinnan, men på åker och äng duger hon bara som axplockerska efter mannens skördearbete. Mån tro, svarade Kajsa Adler med en knyck på nacken. Liksom vi qvinfolk inte ha skött vår gärd lika bra som Ejnar sin eller du, storskräflare, din, kantänka. Hvad har du tagit för pris på sista expositionen för smör och ost, råg och hvete, som viha gjort? BSeså, gnid inte sönder mitt rena sofföfverdrag, fast du vrider dig under sanningens gissel, gamle gubbstult! Men medan bror och syster vänligt tvi stade om bästa sättet att sköta ett landtbruk och att föra Melcher och Inga tillsamman, och sedan patronen på Kolhyttan talat om att ha bäde doktor, fältskär och apotekare i närheten vid detta olycksaliga möte, hade detta dem ovetande redan försiggått ji en aflägsen berså i parken, dit Viola med darrande steg och ensam hade fört sin mor till den väntande brottslige maken. Dock, Inga hade blifvit förberedd på både att denne make lefde och att han återvändt till Sverige, sporrad af ånger och samvetsqval. Den plötsliga underrättelsen hade liksom bräckt det tupna omhölje, som betäckte hennes förstånds klara ljus; sinnesskakningen var en introduktion till den kris, kvilken läkaren länge förutsagt, och som skulle återkalla hennes själ till fullt medvetande. Melcher Winke hade ktertagit sitt förra utseende, ty han fruktade icke längre för en upptäckt, nu när han frivilligt ämnade ge gig tillkänna. Hans fina, lockiga, blonda hufvadbkz yar visserligen kortare än vanligt, emedap det ännp igke hunnit återväxa, och i dess guld var ett och appat nilfver: