Aftonbladet – 13 april 1874, sida 3

det steg han ämnade taga. Den skamfläck på familjen Winkes namn, som tiden var på god väg att utplåna, skulle snart ånyo skrämma hederliga menniskor från umgänget med fästningsfångens hustru och dotter, och efter utståndet straff skulle ju ännu det förflutnas nesa vidlåda Melcher och hans familj. Man skulle sky deras umgänge — ja, hvem vet, kanske skulle sjelfva Arthur Bluhm och hans son icke längre ha mod att vara deras vänner och grannar. Alla dessa dystra tankar tumlade om i den unga flickans själ, medan hon med tärfylda ögon betraktade sin far. Du rodnar för din brottslige far!s utbrast Melcher Winke med en röst, som skulle kunnat röra stenar. Du anser som en gräslig olycka, att han lefver, att han kommer tillbaka, för att bli en skam och en börda; du önskar kanske att han på allvar låge i Norrström ? Men Viola svarade intet, hon störtade sig blott till fadrens bröst, tryckte sina ögon mot hans skuldra och snyftade. Hur kan du fråga så grymt? Tror du inte att vi lidit med dig, sörjt och förtviflat med dig och delat din smälek med resignation, just derför att vi älskat dig ? När: far och dotter äter lugnat sig sjelfva och hvarandra, berättade Melcher Winke omständligt om det lyckade bedrägeriet med hans sjelfmord — mitt sista vingleriv — såsom han kallade det. Han hade ämnat skjuta sig för pannan på fullt allvar, men ryggat tillbaka för detta ytterligare brott och beslutat att hellre spårlöst försvinna undan alla efterspaningar. Derför hade han i ett klädstånd köpt sig simpla arbetarekläder och en mössa. Han hade, då den patrullerande poliskonstapeln vändt ryggen till, smugit sig ned på trapporna vid Rosenbad, lagt sin rock och hatt vid kanten af strömmen, återvändt till trottoaren, aflossat revolverskottet och samtidigt slungat en stor sten i strömmen. Innan polis: mannen hann hemta sig och återvände, hade Melcher försvunvit uppåt Drottuing