Aftonbladet – 13 april 1874, sida 3

min själ, suckade vinglaren så djupt, att tårarna samtidigt trängde till Violas ögon. Och vill du nu veta hos hvilken jag har mitt hem. min Viola? — Jo, hos den, som först af alla förbannade mina skurkstreck och som derför lönats med ditt oförsonliga hat. Jag bor hos Ejnar Bluhm, och han har sjelf berättat mig allt. Hos Ejnar Blubhm! utropade Viola, utom sig af förvåning. Ja, jag anlände straxt efter hans fars resa till London. Jag träffade Arthur Bluhm i Göteborg, upptäckte mig för honom, yppade afsigten med mitt besök i Sverige, redogjorde för allt, som händt mig under dessa år af straff och landsflykt, och erhöll hans fullständiga gillande och lika fullständiga förlåtelse. Hvad är då afsigten med din återkomst? sporde Viola, plötsligen intagen at förskräckelse öfver det äfventyrliga och vådliga i fadrens återvändande och öfverskådande på en gång det nya uppslag till sorger och olyckor för hennes mor och henne: sjelf, hvilket brottslingens upptäckande skulle föra med sig. Jag ämnar frivilligt lemna mig i rättvisans händer och undergå det nesliga straff, hvilket jag fegt undflytt genom ett förfalskadt sjelfmord. Viola drog sig tillbaka i soffan, der hon satt bredvid sin far, betraktande honom dels med förföran, dels med beundran. Ämnar du angifva dig sjelf? stammade den unga flickan, medan hon redan tyckte sig skåda hans skam, och vanäran sänkte sig som ett skymmande moln öfver hennes nyligen så rosenröda framtidshimmel. Ja, hittills är det blott ni, mina kära, som fått lida för mitt brott. Ert lidande skall minskas, då jag ensam bär på den välförtjenta skammen; men då jag omöjligen kan göra det gjorda ogjordt, återstår det mig endast att söka försona Gud och menniskor genom min bestraffning. Viola kunde icke annat än gilla sin fars åvigt, ehuru hon bäfvade för följderna ät