Aftonbladet – 13 april 1874, sida 3

KXXV. Den botfärdige. När far och dotter ändtligen efter förnyade ömhetsbevis åter kommit. till full besinning, nödgade Viola zitt spöke, såsom hon med redan till hälften återvunnen glädtighet kallade den återfunne, att gå in i hennes arbetsrum, hvarest landsflyktingen nu, då hela huset var försänkt i sömn, an i trygghet samtala med sitt afgudade arn. Viola hade redan af sin far fått veta att nattvakten stod i hemligt förbund med den mystiske nattvandraren, som redan tre qvällar förut obemärkt spionerade på sin dotter, utan att hon vetat det, och att Melcher Winke antydt för gamla Kula, det han vore en för flera år sedan såsom man trodde drunknad slägting till familjen, men som icke utan försigtiga förberedelser vågade visa sig för sina kära, Bandhunden vid ladugården hade han redan blifvit presenterad för och den hade han mutat med läckra köttstycken. Han -hade följaktligen i all tysthet kunnat dölja sig i slottsruinen och derifrån företaga sina observationsuiflykter kring familjen. Meleher Winke hade sålunda obemärkt sett alla utom sin egen hustru, som alltid varit placerad så, att han ej kunnat uppfönga hennes bild; men af nattvakten hade han hört om hennes själslidande och mottagit denna underrättelee såsom en ny straffets glafven, Men hvar har du haft ditt hem under dessa dagar, och hvarför bär du det stygga svarta skägget och det mörka håret? sporde Viola, i det hon med kärlekssträlande ögon smekte sin fars panna. Skägget och hbret bär jag, likasom de här blå glasögonen (Melcher visade ettpar sådana) alla dagar för att vara oigenkänlig. Mitt eget ljnsa hår är kortklippt och gömdt under den välgjorda peruken; miti kindskägg är färgadt med samma färg som natten i