på min fars besök hos henne imorgon. Kanske skall tant Inga inte ens igenkänna min stackars far, som åldrats så mycket i Indien. Men vill du nu hbjelpa fröken upp på sin häst, du som inte är förvisad frän hennes närhet; under tiden skall jag skynda hem och laga att man tar vara på mitt dyrbara jagtbyte. Jag trodde mig annars få skjuta on elg i dag, efter man sett en sådan på mina pgor. Farväl, fröken Winsket Nibe höfver inte alls besvara min helsning, och hvad vår blifvande grannsämja beträffar, ska jag alltid veta att bibehålla den på ve lerbörligt afstånd såsom detanstår en, hvilcen inte vill synas göra minsta anspråk på väldande af någon tacksamhetsskuld. Ejnar Bluhm gjorde en på en gång stolt ch artig bugning och försvann mellan björLarne. Viola var i ett språng uppe på sin häst, sodnande öfver den tillrättavisning hon fått. Hon fattade ännu en gång med innerlighet Arthur Bluhms hand och stammade: Tro mig inte vara en otacksam qvinna, arbror Bluhm, men i striden meilan heliga öresatser och känslor, som vilja öfversvämma, skall qvinnan vara lika mycket nan som mannen. Hvad Ejnar beträffar, så itplånar man inte så lätt, som med ett lyckigt skott, det djupa intrycket af ett olyckigt och fasansfullt minne. Och hvad Viola beträffar, genmälte Arthur Bluhm, så utplånar hon inte så ätt ur sitt minne en stund, då hon tagit gensinnighet för själsstorhet, och då hon i vjertats djup sårat en ung man, hvars valpråk är: godtgörelse och försoning. Den unga flickan svarade ingenting; hon vet sig blott i läppen, för attinnestänga de rd, som ville föra sqvaller om hennes hjerta, Hon nickade åt sin gode vän, önskade hoom ett varmt välkommen till Thorefors, ch sprängde bort på sin eldige springare. Arthar Bluhm följde henne en stund med indrande ögon, tänkte på Violas mor,-sucsade tungt och återvände långsamt och