het rusa mot förderfvet, utan att bejda honom och låna kraft af Gud att tvinga honom ifrån brottets bana. Ve mig, olyckliga! . Den arma qvinnan Iutadehbufvudet i sina händer och sökte liksom vyssja och vagga det till ro. Men hvarför kommer aldrig Ejnar hit? Föraktar han oss, hatar han oss såsom den brottsliges medbrottslingar ?Han har ju ofta helsat på dig sedan vår olycka och alltid visat dig den ömmaste sonliga vördnad och kärlek. Har du glömt allt detta? sporde Viola, glad att samtalet tagit denna vändning. Berätta litet om er son, herr Blukm, återtog Inga efter en paus. Beskrif hans gård, hans hus, hans rum, hans vanor oelh sysselsättningar; ni skildrar alltid så målande, att jag kan se allting framför mig. Och Arthur beskref och målade. Han talade om sonens arbetsrum och om åe minsta föremål på väggar och skrifbord; han talade om de böcker, hvilka voro hans faroritlektyr, och slatligen om ett litet porträtt, som hängde öfver hana säng, men hyars ram var inrättad likt ett litet skåp med nyckel. Ena blå sidengardin skyddade miniatyrbilden för främmande blickar, och denna gardin satt innanför glaset till ramen. Aldrig hade en berättare haft en mera intresserad åhörarinna än Arthur Bluhm hade i Viola Winke. Hennes hjerta baltade så hårdt, att hon tyckte slagen böra höras kring hela rummet. Hvad är det då för porträtt, bäste farbror? frågade Viola med en ton, som skulle föreställa likgiltig. . Inte vet jag, Ejnar har ju lås och nyckel för sin hemlighet. Hvem har. då målat porträttet? Det är väl ätminstone inte förbjudet att omtala? åte Viola, tog (Forts.)