etsinställelgerna börja ktler torekomma på agordningen och arbetsgifvarne vidtaga tgärder deremot, som göra det onda ännu ärre. Det moderata spröäk, som arbetsifvare och arbetstagare hittills begagnat ot hvarandra, börjar nu antaga en hotande on, som icke bådar något godt för framiden. Man motser med ängslan att jordruksarbetarne i en icke så aflägsen framid skola utvandra i massa, för att i främvande verldsdelars kolonier söka ett vältånd, som de icke funnit i fäderneslandet. Justitiestatsministerembetet. K. M:t ar i går beviljat b. exe. justiestatsminitern, presidenten i Göta hofrätt A. Adlerreutz, på derom gjord ansökning entlediande från omförmälda statsministersemjete ; hvarefter K. M:t förordnat statsrådet H. V. Bredberg att under ledigheten tills vilare förestå justitiedepartementet. — Landshöfdingembetet i Malmöhus än. Samma dag har K. M:t beviljat landsvöfdingen i Malmöhus län 8. G. von Troil, å gjord ansökaing, afsked från landshöflingebefattningen; samt utnämnt och förordnat presidenten Göta bofrätt A. Adlercreutz att vara landsvöfding i Malmöhus län. Vid afskedets beviljande åt landshöfdinren von Troil betygade konungen sitt synrerliga välbehag öfver landshöfdingen von Troils efterdömliga och pligttrogna nit samt ramstående skicklighet, ådagalagda såväl under konungens farfaders, faders och brolers som under konungens egen regering, senom en mer än femtiofrig statstjenst inom olikartade områden och nu senast under 23 ir såsom styregman af Malmöhus län, hvarest hans gagnande embetsmannaverksamhet koma att bereda honom ett hedrande eftermäle, — Göta hofrätt. K. M:t har förordnat hofrättsrådet J. Å. Lemchen att det ledigblifna presidentsembetet i Göta hofrätt tills vidare förvalta, — Jernvägens pensionsinrättning. Vid i enlighet med K. M:ts reglemente at den 6 September 1872 den 7 dennes förrättade val blefvo till fullmäktige i nämnda pensionsinrättning utsedda: t För styrelse-afdelningen: diverdirektörsacsistanten, dr A. B. Beskow, ötverkontrollören C. L. Meuller och kontorsskrifvaren C. G. Hjertman; för I:sta distriktet: bandirektören A. T. Lindencrona, mwaskiningeniören F. G. Anrep och kontrollören S. W. Munthe; för 2:dra distriktet: bandirektören A. IL. Djurson, stationsinspektoren J. G. Richert och lokomotivföraren Tinggren; för 3:dje distriktet: trafikdirektörsastvistonten V. Sjöstedt, baningeniören F. Rosentvist och lokomdtivföraren H. Lundshl; samt för 4:de distriktet: trafiäirekktören OC. J. Hammarsköld, bandirektören P. Frisell och lokomotivföraren A. Nordström. Fullmäktige äro valda för två är och skola sammanträda till lagtima möte första gången i Juni månad 1874. (D,B.) — Föreningen för gift qvinnas eganderätt hade i går middag kl. 2 sammanträde å Brunkebergs hotell för att öfverlägga i anledning af lagutskottets vu afgifna betänkande angfende hrr Nordenfelts och Philipssons motioner. Ordet fördes af generaldirektören G. F. Almqvist, och oaktadt tiden för sammanträdet blifvit så sent kungjord — det i fråga varande utlåtandet hade nemligen icke blifvit tillgängligt förr än under påskhelgen — hade dock en ganska talrik samling af föreningens ledamöter och andra för den goda raken intresserade personer, bland hvilka märktes flere ledamöter af riksdagens kamrar, den bekanta författarinnan Magdalene Thoresen m, fl., infumnit sig. Uti i fråga varande betänkande har lagutskottet dels afstyrkt hr Nordenfelts förslag om införande af obligatoriska äktenskapskontrakt, dels ock i anledning af hr Philipesons motion uttalat sig för en sådan förärdring af nu gällande lagstiftning, att hustrun skuile egaså väl att förvalta sådan henne enskildt tillhörig egendom, hvilken genom äktenskapsförord blifvit undantagen, som ock att räda öfver hvad hon genom eget arbete kunde förvärfva. Förepingens styrelse, hvilkens talan under sammanträdet i går hufvudsakligen fördes af byråchefen C. A. Limnell, hade väl funnit, att föreningen, med fasthållande af sitt program, icke kunde obetingadt godkänna det slut, till hvilket utskottet kommit; men då detta förslag vore det enda, som inom riksförsamligen kunde förena de flesta meningarna och icke fore i något rasande spår, utan verkligen innebure ett steg framåt, så hade styrelsen öfverenskommit om att föreslå föreningen att i frågans nu varande skick uttala följande kollektiva åsigt: Då föreningen icke vägar hoppas, att målet för hennes verksamhet skall på en gäng till fullo vinnas, då föreningen derför måste med bifall helsa hvarje särskild förändring i lag, som syftar till detta mål, och då i fråga om rätt för gift qvinna att råda öfver henne tillhörig egendom 1874 års lagutskotts förslag onekligen innefattar en förbättring af pu gällande lag, och den förbättring synes vara den högsta, hvartill man vid denna riksdag kan komma; så finner sig föreningen manad att uttala den mening, att berörda förelag, ehuru icke uppfyllande det mål, föreningen föresatt sig, likväl utgör ett steg framåt i gynsam riktning och ett godt stöd ät föreningens fortsatta verksamhet och att föreningen för den skull önskar, att lagutskottets förslag må vinna riksdagens bifall. Om detta förslag uppstod en temligem vidlyftig diskussion, som upptog tiden till omkring kl. half 4 på eftermiddagen och hvarunder tvenne, olika åsigter sökte att göra sig gällande gent emot den af föreningens styrelse uttalade. Den ena at dessa. förfäktades af ledamoten af Stockholms arbetareförening, hr Winge, och afsåg, att man icke så blindt och obetingadt, som styrelsen hemstält, måtte godkänna den af utskottet föreslagna halfmesyren, utan opponera sig något mot densamma. Den andra af de begge från styrelsens afvikande meningarna hade till målswan rektor P. A. Siljeström, som ville hafva resolutionen något anrmorlunda modifierad än styrelsen föreslagit, och detta af tvenne skäl, nemligen dels emedan han icke ansåg det våra i sin ordning att föreningen uppträdde såsom: riksdagens rådgifvare, och dels emedan en förening sådan som den i fråga varande icke borde önska någonting annat än hvad den ansåge vara fullt rätt och icke uttala; sitt gillande af någonting annat än en rem princip, och en sådan förelåge verkligen i utskottets förslag, nemligen erkännandet af het rusa mot förderfvet, utan att hejda honom och låna kraft af Gud att tvinga honom ifrån brottets bana. Ve mig, olyckliga ll: