tiden. Det hvilade ett doft af hemfrid öfver den filla, nyligen så olyckliga familjen på Thore. fors, och med hvarje ny afbetalning af fadrens skulder kände Viola sig lycklig och glad som ett sorgfritt barn. Men dag efter dag, vecka efter vecka försvann, utan att Ejnar en enda gång åtföljde sin träget och troget besökande far. Viola marterades af nyfikenhetens och orons qval. Hon insåg att detta spända förhällande mellan två unga personer, som varit intima barndomsvänner och nu voro närmaste grannar på landet, omöjligen kunde fortfara; men lika omöjligt tyckte hon det vara att för henne, den viljefasta, den löftestrogna, göra första steget till ett närmande. Förgätfves red eller promenerade hon liksom af våda till gränsen af Ejnars egor; han syntes aldrig till eller — kanske såg han sin stolta sköna, men undvek henne. Moåfälld återvände den unga landtbrukerskan till hemmet, i det hon alltmeta började tycka om detta drag af karaktärsfasthet hos Ejnar. Med hvilken ontsäglig förtjusning hörde hon icke derför sin mor en dag, under sina. ljusa och vakna ögonblick, med största intresse börja fråga Arthur Bluhm efter hans son, som hon så varmt höll af. Hur är det, drömmer jag ? sporde Inga, i det hon strök den fina, magra handen öfver pannan. Bor inte Ejnar någonstädes här i trakten ? Arthur Bluhm upplyste henne — hvad han redan flere gånger gjort förut — om Ejnars längtan till dessa sköna bergsbygder och om hans egendomsbandel. Att jag kan glömma något gådant, evarade fru Inga drömmande. Men ack, det känns ibland som om jag hade ett diadem af jern eller bly kring pannan. Det tryeker och kyler så underligt, och då glömmer jag allt, utom ett, att jag varit en pligtförgäten maka, som låtit min man i dr