Och icke passade det heller att fråga efter den, som man aldrig ville hvarken se eller tala vid. Det hade ju varit en oförlåtlig svaghet. Men om den dödade tjuren gick det dock an att göra ett spörjsmål och — säsom landtbrukerska — om den betydliga penningförlust, som de båda skotten vållat den unge landtbrukaren. Arthur Blubm log i sitt sinne åt de långa omvägar, hvilka den kloka flickan begagnade för att få reda på minsta detalj om sin förhatlige granne, och han smålog öppet åt den rodnad, som plötsligt öfverfor Violas kinder, när hon erfor att Ejnar just för hennes, den fordna lekkamratens, skull äflats att få köpa den lilla grannegendomen. Med det utmärkta sätt att kunna intressera sina Åhörare, hvilket för hinduen var så egendomligt, återtog han snart sin fordna plats som berättare i den lilla kretsen af de välbekanta damerna, Inga, Viola, mor Ingrid och moster Kajsa — Rose Briquet hade rest till sitt hemland för att ärfva en afliden onkel och skulle derefter återkomma till det för henne så kärblifna Sverige — och han använde hela sin sällsynta talang, för att kunna distrahera fru Inga och leda hennes tankar från de dystra djup, i hvilka de irrade. Också lyckades det honom nägon gång att änyo tända det vaknade intressets eld i de sköna ögonen. Ack, Viola kände sig så öfverlycklig i dessa stunder, då de alla sutto under de sekelgamla lindarne på gården, medan qvällsolens strålar hoppade från gren till gren, liksom för att öfva sig i sina underbara förgyllarekonster. Den skymmande slöjan lade sig småningom allt tätare öfver det förflutnas sorger och hennes mors smärta blef allt mildare och vekare. Man tyckte nästan att det började spira upp rosor på minnenas grafkulle, ja, sjelfva den dystra bilden af den graflöse fadren, hvars lik trots trägna draggningar ännu icke återfinnits i Norrströms vägor, började få ett blidare tittryck för moy och dotter, tack