sons gäst, och för hvars oguldna köpesumma han såsom far gick i borgen. Sjelf ämnade Arthur Bluhm hvila ut en tid efter sina många ansträngningar. Ehurn förberedd på Arthur Bluhms återkomst och besök, stirrade Inga med förvirrade blickar en lång stund på det förändrade ansigtet. Slutligen fiög det liksom ett solsken öfver hennes änna sköna drag, ögat blef klarare och lugnare och förlorade sin feberaktiga eld; omsidsr drog sig den fina munnen till ett småleende, och med ett anskri af medveten glädje föll hon till dem trogne vännens bröst. Med förlägenhetens rodnad på sina kinder började hon derefter be om ursäkt för sina öfversvallande känslor mot en man, som måbända numers ansåg henne som en främling eller gom den förhatliga enkan efter en förbrytare, hvilken plundrat så många på lycka och välstånd. Arthur Blubm sökte med en broders hela ömhet öfverbevisa henne om att han ej kommit för att anklaga den skuldlösa, utan för att njuta af hennes arblick och för att sola sin själ i det förflutnas minnen, Ni känner inte mera igen mig, herr Bluhm2a, suckade den lidande qvinnan. Jag har blifvit mycket förändrad, mycket, mycket, men dock en liten smula till min fördel, inte sannt? Jag ser ut som jag bör se ut, förödmjukad, förkrossad. Jag hade förgätit mina pligter, men domaren deruppe har påmint mig om min glömska, nu då allt är för sent och då jag ingenting förmår godtgöra. Ve mig, eländiga, som så länge vågsde vara rik och lycklig, stolt och glad! Viola stod i den djupa fönstersmygen och fällde sorgsna bittra tårar öfver sin arma mor. Dock midt under bedröfvelsen öfver denna olycka smög sig fram ett spörjsmäl inom hennes hjerta hvarför Ejnar icke åtföljt sin far på besöket, eller om han aldrig mera ämnade helsa på åtminstone tant Inga, så att Viola — af våda förstås — kunde fö e ep skymt af honom i dörrspringan,