Frågan om den gifta qvinnanms eganderätt , står nu åter på dagordningen inom riksdagen och torde redan i afton eller i morgon komma till behandling inom kamrarne. Lag-. utskottet har äfven denna gång erkänt att en inskränknig i mannens rätt att förfoga öfver hustruns egendom är af behofvet päkallad. -Ofta inträffar nemligen — säger utskottet — att mannen på grund af sin målsmansrätt för hustrun tillintetgör frukterna af hennes sträfvande för deras gemensamma bästa; och detta kan icke ens i atseende på den egendom, hustrun i boet infört, förekommas genom äktenskapsförord enligt nu gällande lag. Genom en sådan handling kan väl bestämmas att mannen ej skall hafva giftorätt i den ena eller andra egendomen; men så länge han ändock har förvaltningen deraf om händer, med befogenhet, såvida det ej är fast egendom, att deröfver råda lika oinskränkt som öfver makarnes samfälda egendom, gör äktenskapsförordet ej mycket gagn. Det måste dessutom anses obilligt och mången gång för hustrun förödmjakahde, att hon, då hon i boet infört egendom och möjligen såsom myndig före äktenskapet fått råda deröfver, genom äktenskapet går förlustig denna rättighet och kommer att i fråga om äfven den minsta utgift bero af mannens godtfinnande. t Men då det från dessa allmänna resonnementer kommer till fråga om bestämda lagstadganden finner utskottet till och med hr Philipsson i sin bekanta vid denna rikgdag afgifna motion ha gått alltför långt, då han föreslagit, att i lagen skulle uppställag såsom regel, att hustrun egde att förvalta den egendom, hvari mannen icke har giftorätt. Detta anser utskottet innebära mera än behofvet kräfver och mera än hvad allmänna meningen för närvarande skulle gilla. Utskottet har derför inskränkt sig till att föreslå en sådan lagreform, hvarigenom dels hädanefter i äktenskapsförord skall kunna bestämmas, att hustrun tillhörig egendom från manneng förvaltning undantages, hvilket äfven skulle gälla i afseende på gåfva eller testamente till hustrun, som blifvit gifvet med vilkor att det skulle bli hennes enskilda tillhörighet, dels ock att hustrun må råda öfver det som hon genom eget arbete förvärfvar: Vi anse detta förslag ingalunda motsvara den utveckling denna fråga numera erhållit i allmänna rättsmedvetandet och i den parlamentarivka debatten. Äfven om stadgandet rörande förord något utsträckes, så tro vi, att dermed är ofantligt litet vunnet, ty, såsom vi tillförene haft tillfälle att utförligare atveckla, denna utväg skulle, såsom undantag frön allmän regel, anses innebära misstroende och ogerna tillgripas, i synnerhet då en ung qvinna, för undvikande af allt som stötte på krångel och innebure den ringaste tillstymmelse af skandal, lätt vore böjd att hellre uppgifva sin rätt, ntan att inse hvilka följder detta kuade hafva och utan att veta, hvilken förmåga att handhafva det ekonomiska enväldet hennes utkorade kunde besitta. Då emellertid för ögonblicket föga torde vara att vinna genom en återremiss, tro vi det vara skäl, att de som äro anhängare af en verklig reform på detta område icke förkasta det lilla, som utskottets förslag inne bär, syrnerligast derföre att det dock erkänner qvinnans rätt att råda öfver sin arbetsförtjenst. Det kan nemligen icke förnekas att de föreslagna stadgandena innebära ett, om ock ringa, framåtskridande. Till deras tjenst, som anse allt vara väl be stäldt, så som det nu är, och som hänvisa på boskilnadsmöjligheten såsom en gifven utväg att afhjelpa och undanrödja missförhållandena, anföra vi följande af Svea hofrätt nyligen fällda dom i ett boskillnadsmål, hvilken är så vältalig i afseende på beskaf fenheten af den nuvarande boskilnadsrättig heten, att den icke behöfver några kommentarier: K. M:ts och rikets Svea hofrätts dom uti den från Neder-Kalix tingslags häradsrätt efter vad inkomna sak emellan garfvaren Anders Rönnqvist i Gammelgården, i kongl. hofrätten kärande, samt hans hustru Johanna Rönnqvist, född Falk, jemte hennes tillförordnade gode man, hemmansegaren Johan Rönnqvist, svarande, angående Johanna Rönnqvists till häradsrätten instämda påstående, att, som hennes bemälde man under senare åren visat hat och illvilja emot henne och i sådant afseende ej låtit rätta sig af vederbörande kyrkoherdes och kyrkoråds varning och förmaning, samt har afvisat henne från deras gemensamma bo och satt sig ensam i besittning af dem begge tillhöriga fasta och lösa egendom, hvilken, på det sätt mannen nu handhade den samma, vanväårdades och antagligen komme att förskingras, det måtte alltså dömas till boskilnad mellan Johanna Rönnqvist och hennes man; uti hvilken sak häradsrätten dels genom beslut den 15 Jantari 1873, enär utredt vore, att mannen Rönnqvist flere gånger förvägrat hustrun mat och att sitta från klockan sex om morgonen till klockan sex om aftonen, under förebärande att detta vore straff derför, att hon ej varit honom underdånig och lydig, synnerligast derutinnan, att hon icka slutat begagna håret flä tadt och guldringar på sina fingrar och i eten