Aftonbladet – 8 april 1874, sida 3

MUSNSIE. Hofkapellets .soir blet äfven detta år de musikaliska säsongens mest framståend konserttillställnivg och motsvarade till fall publikens spinda förväntningar at ett för träffligt program och kopstnärskrafter, vär diga dess återgifvande. De nyheter, kon serten erbjöd, vöro icke blott undierhål lande utan jemväl bildande cch betydelse rika, och de atlbekanta tondiktar af erkän klassisk skönhet, hvilka mellan dem in gingo i programmet, återhördes nu, taci vare den utmärkta tolkningen, med oblan dadt, stegradt nöje. Konserten isleddes och afslöts med mä sterligt utförda orkesternummer, Beetho vens C-dur-ouvertar (opus 115), samt der berömda symfonier Årstidernav af IL Spohr. Det förstnämnda arbetet, som kom ponerades 1814 för en högtid 5 österriki ske kejsarens namnsdag, kan väl ej räkna bland Beethovens sekularverk, ty det blän dar icke, såsom dessa, med öfverraskande snilleblixtar eller epokgörande nyheter; mer det är rent och ädelt så till stil som inne håll, och alltid tacknämligt, såsom i sir mån kompletterande allmänhetens kännedom om den store mästaren.-— Symfonien är ett alster af Spohrsg största och lyckligaste konst närsperiod, då han såsom virtvos, anförare. lärare och tonskald verkade för hela sitt fädernesland mer betydelsefullt, än detta hitvills har erkänt. Den utomordentliga moderation, som Jessondas kompositör följdriktigt ålade sig, gör sig äfven här förniwbar i en formfalländning, som någon sång framstår såsom hufvudsak, men är dock icke så sträng, att ej innerlig känsla och liffull fantasi vinna sin fria flygt it. ex. den på en folkvisa grundade, obeskrifligt täcka skildringen af våren, eller det stort anlagda. högtidliga largo, som fram ställer en af ljog och mognad mättad som mardag: Ehura naturalistisk, blir denna målning aldiig krass och visar sig i detta bänseerda mer otadlig än äfven större kom. positörers dermed jemförliga verk. Att violinwäs och instrumentalisten i Års siderna ständigt segerrikt gör sig gällande beböfver ej nämnas, ej heller att konsert gifvarne för sina utmärkta preetationer er. höllo publikens rättmätiga byllning. Max Bruch, en ung, men redan ganska rykt bar kompositör, som hos oss gjort sig känd ge nom en dristig och originel, är 1864 offentlig. gjord behandling af Fritbjofssagar, en triumt kör Salamis m. m., var å programmet repre: senterad genom en violinkonsert i G-moll, ett arbete som vid första bekantskapen föreföll detaljvis genialiskt och intresserikt, men i andra momenter äfven sökt och oformligt. Hr Hagemeister utförde konserten con amore och med mycken: talang, ehuru ej alldeles fri från ett visst nervöst manör, en öfver. drift i ansättningen, i hvars mindre gyrn samma intryck instramentet emellertid torde hafva haft större andel än konstnären. Soirns sängafdeluing erbjöd Huons heroi ska aria i Oberon, som städse varit en af hr Arnoldsons triomfer och nu kanske mer än någonsin gjorde sig gällande som sådan en af fröken OÖlena Falkman själfullt och varmt återgifven aria ur Glucks Orfeus ett slags sammansättning af detta nummer skdant det visar sig i olika upplagor a! operan, samt slutligen den. herrliga final sextten ur-Don Juan Med rätta utmön strad ur operans dramatiska representationer, hvari den blott skulle störande inverka på det tragiska totalintrycket, har denna ensemble ett så mycket högre berättigande såsom konsertnummer, i hvilken egenskap den visar sig fullt värdig den största af alla tonskalder. I det sköna erotiska inter mezzot i G dur åstadkom hr Arnoldsons och fröken Pyks samsång den vackraste effekt. Konungen och enkehbertiginnan Theråze hedrade med sin närvaro konserten, som, osaktadt det för tillfället ökade antalet åhörareplatser, gafs för alldeles fullt hus.