-Igrannt återgifvits. Rikskanslerens hufvuc tanke var, att framstegspartiets styrka oc Jhållning och en del af det nationalliberal Tpärtiet genom sitt uppträdande skulle gör ställningen ohållbar. Mellan 50 och 60 riks vänliga valkretsar, som icke tänka på r kets upplösning, representeras af riksdags män, som motarbeta regeringen, ehuru d riksfiendtliga partierna redan i och för si sjelfva äro så starka, att majoriteten ä Vacklande. Detta fel skall med mera sar nolikhet förstoras än förminskas under ses sionen, Stödd på denna uppfattning, yttra de rikskansleren, att enda utvägen vore et vädjände till valthäöneh; och om detta ick hjelpte, blefve en stadigvarande majorite hvarpå en regering kunde stödja sig, öfve hufvud taget en omöjlighet. En upplös ning af riksdagen kommer väl således at ske, om militärlagens första artikel icke an tages. Hamb. Corresp. yttrar, att ställ ningön ingen gång efter tyska rikets grun dande varit svårare än nt, och menar, at rikskansleren öppet har brutit iied de nationalliberala partiet. Detta partis or gan, Nat Zeit, förklarar i sitt numme för aen 30 Mars Bismarcks missnöje fö icke oberättigadt och uppmanar sina vän ner att iakttaga den starkaste partidisciplir i betraktande af det vanskliga förhållande till utlandet öch de inhemska stridigheterna hvarjemte tidningen anbefallet partiet at fästa tillbörligt afseende vid regeringens önskningar, dock med det vilkor, att riks regeringen å sin sida visar tillmötesgående Det heter likväl, att det nationalliberala partiets venstra flygel (30 medlemmar), hvil ken ledes af Lasker och Stauffenberg, icke vill göra tågra eftergitter i afseende på de 360.000 man, hvilka denna afdelning inom riksdagen faststält såsom armåns lämpliga fredsstyrka. Om utgången af denna konflikt är man inskränkt till endast gissningar. Hela centrumspartiet, yttersta venstern, polackarne, socialisterna, de danska och de elsass-lothringska deptiterade komma tvifvelsutan att rösta mot militärlagen, och skulle de understödas af det nationalliberala partiets venstra flygel, blefve lagförslaget förkastadt. Ett rykte om, att rikekansleren skulle hafva inledt underhandlingar med centrumspartiet, saknar väl grund. En fredlig lösning af frågan är dock ännu icke omöjlig. Riksdagens majoritet är benägen att antaga militärlagen för tre år och sätter sig blott mot dess voterande för beständigt. Bland befolkningen har efter kejsarens bekanta yttrande i frågan en viss benägenhet för regeringsförslagets antagande börjat visa sig. I Brandenburg och Baden lära valmännen hafva för afsigt att i adresser uppmana sina representanter att obetingadt rösta med regeringen, och en liknande rörelse har visat sig i Sydtyskland och Rhenprovinserna. Det är nyttigt — yttrar Nordd. allg. Zeit. — att riksdagsmännen under påskferierna få tillfälle att lära känna sina valmäns åsigter. I furstendömet LippeDetmold (tjuga qvadratmil, 111.000 invånare) råder en författningskonflikt af ganska egendomlig beskaffenhet. Sedan flere är har icke kunnat tillvägabringas en ständerkammare, kompetent att fatta beslut, enär de deputerade af borgaroch bondeståndet hvarje gång vägra att aflägga ed på författningen af 1836. Denna författning, som är något gammaldags, enär den sammansätter landtdagen af två curier: ridderskapet (sju deputerade) och borgaroch bondeståndet (fjorton depu terade), blef revolutionsåret 1849 omdanad till en liberal konstitution, men åter införd i reaktionsåret 1850, sedan furst Leopold hade förklarat, att han icke kunde regera med den nya författningen. De deputerade af borgar: och bondeständet ha nu i flere år gjort strike genom att neka att aflägga ed på den gamla författningen, hvilket ridderskapet är fritaget fråv. År 1871 vände sig furst Leopold till Preussen för att få en skicklig premierminister, som kunde bringa ordning i Lippe Detmolds förvirrade förhällanden, och fick sig tillsänd en kabinettschef Flottwell, under hvars administration dock konflikten försvårades. Den 23 förliden månad skulle landtdagen ånyo sammanträda, men de deputerade af borgaroch bondeständet, som förut voro inbjudna till en rådplägning med regeringen, vägrade Änyo att aflägga eden. Då de det oaktadt ville konstituera sig i sessionssalen, funno de densamma stängd och hutfvudingången besatt af soldater. De kommo slutligen in genom en siddörr, men blefvo genast af re seringskommissarien uppmanade att aflägga ed. De antego nu en protestadress till fursten, men kommissarien förklararade att en sådan adress icke skulle bli mottagen. Derpä lemnade samtlige dedeputerade af borgar. och bondeståndet salen och förklarade sin mission slutad. Den preussiska pressen anbefaller att så snart som möjligt göra ett slut på detta elände.