lersen blet icke förty atfprocessad sitt hallve raktbelopp, oaktadt vi ju i Calais skulle ga en man, som värdade de Förenade rirenas kommersiella och maritima intressen. Tr Den at klerikalen Dahirel uti franska nåtionalförsamlingen framställda motionen, att församlingen den 1 Juli skulle yttra älg of len definitiva styrelseformen, utgör föremålet för de senast hitkomna franska tidningarnes betraktelser och kommentarier Man inner, att den politiska verldens uppmärksamhet mindre är fäst vid motionen, än vid voteringen, hvilken också i sanning är märk: värdig. Ty om hela venstern röstat för den af Dahirel begärda skyndsamma behandlingen af motionen, skulle pluraliteten ha varit på motionärens sida, och det misstroende, som derigenom uttryckts för regeringen såsom målsmän för septennatöt, skulle ha tytingit hela kabinettet och säkert äfvön Mac Mahon att afgå. Som man finner, lemnade den Dahirelska motionen sålunda venstern vapen till en seger, som skulle satt den på maktens tinnar. Men i stället för att begagna sig af detta ypperliga tillfälle röstade icke mindre än 44 af venstern mot skyndsam behandling af motionen och beredde sölunda regeringen en triumf, öfver hvilken icke det republikanska partiet skall få skäl att jubla, Härvid är att märka, att ven: sterns mest framstående medlemmar, såsom en Thiers, en Gambetta, en Sy, en Pårief m, fl., röstade med minoriteten, under det då ytterste radikalerne, med Leåru Rollin och Barodet i spetsen, voeterade för regeringen. Man frågar sig hvad anledningen härtill kunde vara? De fyrtiofyra svara, ätt om de röstat till förmån för den Dabhirelska motionen, hade de dermed erkänt församlingens konstituerande makt, hvilket de icke till något pris ville göra. Härpå genmäles åter, att frågan icke gälde församlingens konstitnerande makt, utan blott att tillerkänna motionen skyndsam behandling, hvilket skulle ha varit tillräckligt att störta den nu varande regeringen. Journal des Debats säger om de fyrtiofyra, att de ej visste hvad de gjorde och Republique Frangaise beteck: nar deras handlingssätt som ett olyckligt missförstånd. Första effekten af regeringensså knapphändigt och kuriöst vunnaseger har varit, att hertigen af Broglie dagen efter Dahirelska motionens framställande infann sig i trettiomannakomitn, der han ryckte Jram med ett nytt stöd för septennatets upprätthållande: bildandet af en första kammare. Principerna för dennas sammansättning och beskaffenhet äro af samma illiberala karakter som det at regeringen gillade Batbieska val: lagsförslaget, hvarigenom tre millioner valmän skulle förlora sin rösträtt och valens utgång på det beqvämaste sätt bestämmas af de makthafvande. Med afseende på den första kammarens bildande förklarade Broglie, att den skulle utgöra ett bålverk mot den andra kammarens försök att öfvers skrida gränserna för sin myndighet och en mellankand mellan den exekutiva och lagstiftande makten. För att undvika konflikter borde den konstitueras på en bred och folklig basis och sammansättas af praktiska och förståndiga män. Denna kammare skulle leda sitt ursprung från den exekutiva och lagstiftande makten, på det den skulle ega tillräcklig myndighet vid afgörandet af konflikter och dess oberoende vara betryggadt. Hertigen förklarade att den olika källa, hvarifrån medlemmarnes mandat förskrefve sig, icke vore någon brist och anförde såsom exempel engelska öfverhuset och pärskammaren under Julimonarkien. Den exekutiva makten skulle till medlemmar af första kammaren utnämna personer, som gjort landet stora tjenster som embetsmän, krigare eller domare. De medlemmar, som skulle komma att tillhöra första kammaren genom val, skulle utses af ett valkollegium, bestående af män med ett framstående och aktadt namn i samhället. Marskalkar, amiraler och kardinaler skulle bli sjelfskrifna ledamöter af kammaren. Första kammarens makt skulle vara lika med andra kammarens så väl med afseende på initiativ som lagstiftning; dessutom skall första kammaren ega rätt att ratificera fördrag och att upplösa andra kammaren, om det gillas af chefen för exekutivmakten. Hertigen af Broglie tilllade: Sälunda skall den exekutiva makten bli fullkomligt bestämd och definierad Det skulle vara onödigt att diskutera den makt, den eger, och lagen af 20 November måste tagas till grundval. Komitn skall sättasi ständ att vidtaga de bästa åtgärder i bändelse vakans i den exekutiva makten uppkommer och att afgöra huruvida presidenten i första eller andra kammaren skall öfvertaga ledningen at de offentliga angelägenheternå. De ideer, jag nu uttryckt, slöt hertigen af Broglie, omfattas af marskalk Mac Mabhons regering. Republikens president är fri från förbindelser med partierna och önskar regera med smöd af alla hederliga menniskor, och han hoppas, att det icke skall felas honoms. Hertigen lemnade derefter komiten, Efter hans bortgång anmärkte Dufaure, att ministern icke omnämnt exekutivmaktens öfverflyttande vid septennatets slut. Han anhöll derför, att komiten äfven måtte taga denna fråga i öfvervägande. Komiten beslöt emellertid, att icke sysselsätta sig med denna sak förrän regeringens förslag blifvit framlagdt. I franska nationalförsamlingens sammanträde den 28 Mars, det sista före den 13 Maj, till hvilken tid församlingen har ferier, beviljades den af regeringen begärda krediten för operahusets i Paris fullbordande, Med 424 röster mot 250 röstade derefter församlingen till förmån för skyndsam behandling för regeringens motion om att hertigarne af Alencon och Penthiegvre skulle bekräftas i de grader, de innehafva inom arm6n och flottan. Efter en temligen het debatt om denna exceptionella åtgärd antogs lagförslaget med 436 röster mot 229, Församlingen öfvergick derpå till diskuterandet af ett lagförslag, som bemyndigar regeringen att upphäfva seqvestrationen på aflidne kejsar Napoleons fasta egendom. Lepåre af venstern påstod, att den fasta egendomen tillbörde staten. Han grundade sitt påstående på de monarkiska lagarne och kungörelserna, och påstod att domstolarne skulle afgöra frågan. Talaren slöt med att förklara, att han motsatte sig lagförslaget. Justitieministern Deseilligny förklarade att regeringen obetingadt reserverat församlingens rättigheter. Rouher förklarade, att upphäfvandet af seqvestrationen icke kunde hindra att frågan om hvem som var rätter egare till egendomarne underställdes domstols pröfning; men ban protesterade mot de af Lepere begagnade argumenten. Församlingen voterade derefter först om huruvida lagförslaget skulle remitteras till en komit, och sedan detta blifvit förkastadt, antogs lagförslaget. De ati departementen Gironde och HauteMarne företagna valen till franska nationalförsamlingen ådagalägga ånyo landets bestämda önskan om den republikanska styrelseformens införande och utgöra ett nytt moraliskt nederlag för regeringen. Trots alla bearbetningar erhöll nemligen regeringens kandidat uti Gi onde blott 21.598 röster, under de: den bonapa tistiske fick 45.079 och den republikanske 68 877. Med