STOCKHOLM den 7 April. Sedan någon tid har ett rykte varit gängse, som ej kunnat undgå att väcka sanska mycket uppseende, att nemligen ett antal svenske affärsmän vore betänkta uppå, att anställa en handelsagent eller, att så säga, privat konsul å en för Sveriges hanlel och sjöfart vigtig ort, der de Förenade rikena dock äro och länge varit representerade af en koneulartjensteman. Anled: ningen härtill har uppgifvits vara, ej det tyvärr icke ovanliga förhållandet, att det svensk-norska konsulatet på platsen föga motsvarar det ändamål, gom dermed afses — ty i sådant fall påkallades utan tvifvel ett dylikt ingripande från de enskilde af färsmännens sida å ganska många andra orter — utan den, att man, hvad än värre är, funnit handelsoch sjöfarts-intressena rent af direkt komprometterade genom den officiele konsulns ätgöranden, De sakförhållanden, hvilka skulle föranleda den märkliga åtgärd, som ryktet, enligt hvad vi inbemtat, med god grund haft att omförmäla, utredas tillfyllest i det meddelanda från en ärad insändare, som följer här nedan, och till hvilket vi hänvisa. För egen del ha vi blott nägra ord att ytterligare tillägga mindre om, än med anledning af det sarskilda fall, som nu åter bragt konsulatväsendet på tal. Första vilkoret för ett förbättradt tillstånd på detta statstjenstens område är, hvilket redan ofta anmärkts, men hvilket säkerligen ännu tål att ofta upprepas, att vid tillsättning af konsuler de grundsatser varda erkända och tillämpade, som grundlsgen föreskrifver och som eljest tillkämpat sig ett mer och mer obestridt herravälde, så att skicklighet och förtjenst ej undanträngas af personliga hänsyn. Senaste tillsättningen af den befattning, hvars n. v. innehafvares eskicklighete belyses i vår insändares artikel, är ett exempel bland många på de dåliga traditioner, som ännu blott allt för mycket göra sig gällande vid detta slags befordringar; — interiörerna hbvarken vilja eller behöfva vi här vidröra, Bå mycket mindre som omdömet om den ifrågavarande personens dugligbet och lämp. lighet för befattningen torde vara enhälligt till och med bland dem, som annars ä dra gande kall och embetes vägnar pläga låta fem vara jemt samt obetingadt gilla och försvara, hvad vederbörande göra och låta. Vi anförde nyss ett grundlagsbud, som tarfvar att komma bättre till heders, än hittills skett, vid utnämningar och befor. iringar inom konsulsstaten. Det finns ett annat grundlagsbud, som haft det missödet att blifva tillämpadt för andra ändamål, in dermed afsetts, men deremot varda lemnadt åt oförtjent glömska, när sådana tillfällen inträffat, för hvilkas skull grund: agsstiftaren just inskrifvit det i vår regefingsform. Vi mena den föreskrift, som biger, att K M:t eger att entlediga inne vafvare af förtroendesysslor, när han pröf. var rikets tjenst det fordra. Ännu vår egen samtid bar upplefvat, att detta grundagsbud, om hvärs verkliga mening och syfte ngen tvekan är möjlig, använats — om än tysthet och under hand — säsom ett anallsvapen eller, om man hellre så vill, ett ;vångsmedel mot politiskt misshagliga personer. Hvad grundlagsstiftaren lemnat i egeringens hand säsom ett medel att, när ikets tjenst sk fordrade, från en vigtig beattning skilja odugligheteu, som gör skada Her, i bästa fall, intet gagn, har någon säng metamorfoserats till verktyg för småint, ministeriel hämnd t. ex emot folkreresentanten, som sin pligt likmätigt låtit in öfvertygelse gälla mer, än undseendet ör en konglpropositiov, och som ej velat kta sig bindas af andra föreskrifter än