bära något slags ovänlighet mot Norge eller obenägenhet mot dess mynt, tro vi fast hellre, att deri ligger ett slags inbjudning till ävägrbringande af den verkliga gemensamhet i myniväsendet, mot hvilken folken ä begge sidor om Kölen visst ej längre ha något att invända. Behofvet af en sädan gemensamhet och nödtvänget att de begge grannländerna emellan träffa öfverenskommelse om myntens egenskap af lagligt betalniogsmedel samt om deras invexling, måste för hvarje dag blifva allt starkare, i samma mån som myntens likhet föranleder till dagliga utbyten af desamma, isynnerhet i grärsorterna och i jernvägstrafiken. Att den danska nationalbanken åt de norska guldmynten gifvit samma värde som åt de danska och svenska, är lätt förklarligt i betraktande deraf, att Danmark eger att i Norge verkställa inlösen af en stor mängd gammalt danskt silfvermynt, hvartilt det norska guldmyntet då finner beqväm anvärd ning alltefter dess inströmmande i danska banken. Likaså torde det för ett eller an: nat svenskt bankinstitut, som har vissa transaktioner att fullgöra med Norge, falla sig lätt nog att till pari mottaga mindre qvantiteter guldmynt.