VINGLAREN:) BERÄTTELSE AF JOHAN JOLIN Den muntre och raske gubbeng skratt framkallade ett nytt eko bos den beundrande bondskaran, Ja, Olof i Bäcken vågade sig till och med fram med ett infall: Gna gifve att handlingsmännersa i stan gåfve oss så fullvigtiga skölpund, me respekten säjandes. Viola följde nu sin åldrige vän, som icke ville mottaga annat stöd än sitt stadiga spanska rör med den blänkande guldkryckan, fram till skogvaktarstugan, sedan hon gifvit en af drängarne en vink att komma efter med hennes gnäggande ridhäst. Snart satt Göran Adler i sia breda trilla jemte sin betjentpojke, medan Viola på sin dansande Grälle följde de åkande tätt ispåren, der vägen bitvis var för smal att tilllåta ryttarinnan färdas bredvid Bkdonet. Akta dej, flickunge, rid inte för nära, då skubbar jag oviljandes ner dig i diket, det vill jag lofva. Så vida inte Grålle och jag dessförinnan hoppar öfver både farbror och trillan och rädda oss på andra sidan, svarade Viola, i det hon straxt derefter lät sin springare göra ett djerit hopp öfver diket och ak tillbaka igen upp på landsvägen. Sakta, sakta barn! Betänk att du är alla dina underhafvandes föresyn och den enda länk, som håller din stackars mor qvar vid det usla lifvet, suckade gubben Adler så tungt, att det nästan hördes starkare än vagnsbullret. Men tanken på hennes lidande mot, lade genast kapson både på ryttarinnan och hennes häst, hvilken tyck t) Se A B n:r 25—86, 28, 4042, 44—48, 50, 52—54, 56—60, 62, 63, 65—67, 69 och 71—75.