Aftonbladet – 2 april 1874, sida 3

utan såsom behandling för redan utbruten sjukdom. Men äfven beträffande dessa senare medela: verkan vid redan utbrutna smittkoppor skall granskaren, i förbigående sagdt, få se, huru nämnda arkiva referent medelst beledsagande utropsoch frågetecken reserverat sig mot dessa anföranden, och han skall se, huru denne referent just om karbolzyran såsom kurativt medel, yttrar: att karbolsyran såsom invärtes medel icke är af någon nytta torde väl redan vara tillräckligt ådagalsgdt m.m, Och han skall möjligen lära sig inse, att man ej får taga för godt och bevisadt allt hvad som står tryckt i den eller den journalen, att tvärt om det ena terapeutiska medlet efter det andra under någon tid framhålles och lofprisas såsom synnerligt verksamt för att sedan om några dagar, veckor eller år falla för en sund kritik och glömmas eller uppföras på den långa listan af öfvergifna behandlicgsmetoder. Han skall slutligen få lära sig, att karbolsyran (fenylsyran) är ett starkt gift, som man ej ostraffadt använder till invertes bruk i större doser och under längre tid. Man kan derför ej nog varna för ett lättsinnigt iavertes bruk af detta ämre. De öfriga af dr Nyström såsom preservativer anpgifna-medlen kunna här utan vidare förbigös; den af honom anbefalda dos af china är så liten och oskadlig, men derjemte och mot det ifrågavarande smittämnet säkerligen så overksam, att den kan lemnas utan afseende. På grund af allt detta och mycket mer, på hvilket här ej är stället att ingå, måste vi, instämmande med dr Törnbloms yttrande, betona, att vetenskapen på ein nuvsrande ståndpunktejerkännernågot invärtes skyddsmedel mot smittkoppor. Den som vågar på stå motsatsen och inbilla allmänheten, att sådana medel finnes, ban återgifver ej hvad vetenskapen erkänt såsom sanning. Viprotestera derför pä det bestämdaste mot den opartiske granskarens påstående, att dr Törnblom och Ur vår tids forskning i dessa frågor blundat för vigtiga och för menniskoslägtet nyttiga och nödvändiga upptäckter och eålunda ej följt med sin tid. j Om framdeles något sådant skyddsmedel verkligen blir funnet, skall det af oas blifva helsadt med glädje. Men nu måste viihbög grad beklaga, om allmänheten i likhet med den opartiske granskaren förlitade sig på de lofprisade preservativerna, emedan derigenom cmsorgen om det enda kända verkliga skyddsmedlet, vaccinationen, otvifvelaktigt komme att minskas, Ansvaret härför blefve tungt att bära. På samma gång måste vi äfven protestera mot den tyvärr både af tidningar och enskilda så ofta använda metoden att medelst blotta angifvandet af den eller den utländingens namn, han må eljest vara huru obskur som helst, söka slå ned våra egna målsmän för vetenskapen, ja till och mec en hel kårs uttalanden. Det finnes knappast en villomeasirg inom medienen, till stöd för hvilken man ej kan anföra några författarenamn; men dermed är icke beviset fördt; den verkliga vetenskapen är strängare än så ; han pröfvar noga och kritiskt, innan han dömer. För öfrigt torde väl näppeligen någon beskylla dr Törnblom, som just varit och är en af de verksammaste befordrarne af karbolsyrans införande vid sjukdomsbehandling i Sverige, för att underskatta detta medela värde, men man må icke begära, att den sanne vetenskapsmannen, som väger sina ord med guldvigt, skall lättsinnigt för allmänheten frambära lösa hugskott och af den vetenskapliga kritiken förkastade eller otillräckligt bepröfrvade skyddsoch kurmetoder. Dr Törnblom har sjelf i sin bok Om dammet, oah detta just uti vår citerade följd Ur vår tids forskning för ett par år sedan gitfvit allmänheten upplysning om vetenskapens dåvarande ståndpunkt i frågan om emittämnena, och han har enligt sitt tillkännpagifvande utlofvat en ny upplaga af detta arbete, i hvilken han ämnar redogöra för vetenskapens ryaste rön i denna fråga äfvensom metoderna att förstöra smittämnena. Att dr Törnblom i sin afhandling Om smittkoppor och skyddsmedlen mot dem för öfrigt ej ingått på den kurativa behandålicgen vid utbruten smittkoppsjukdom är enligt värt förmenande en förtjenst. Ty det är vår oförgripliga mening och en tyvärr allt för ofta konstaterad erfarenhet, att vid sjuksängen endast den sakkunnige läkaren eger förmåga att be döma sjukdomens art och hvad som i det ena eller andra fallet bör göras eller underlättas. Många läkemedel äro farliga vapen, hvilka, dä de på eget bevåg användas ar den i medicinska ting okunnige patienten eller hans omgifning, alltför lätt kupna vända sig mot patientens lif i stället för mot den sjukliga processen och säkerligen mången gång äfven orsakat menniskors död. Dä den opartiske granskaren säger sig svorit i tillfälle att vid flera tillfällen bekräfta dr Nyströms iakttagelser öfver de af honom beprisade skyddsmedlens förmåga att kunna förebygga smittkoppor (märk väl, att dessa medel för att visa sin skyddande kraft måste verka oberoende af vaccination) uppmana vi honom härmed, i vetanskapens och mensklighetens namn, ztt utförligt fram lägga de rön, hvarpå han stöder sin erfarenhet, liksom vi äfven uppmana dr Nyström att fullständigt ech med klara fakta framlägga sina iakttagelser på det att ran må kunna jemföra dem med den opartiske granskarens cch pröfva, hurnvida de hålla stånd inför en vetenskaplig kritik. Och slutligen uppmana vi allvarligen den senare, den opartiske granskaren, att framträda med eget nama och med öppet visir, ty om det ock för oss är genomskivligt, hvem han är, cå blir det likväl då först möjligt att föra en vetenskaplig diskussion i ämnet; en sådan diskuzsion kan och bör ej ske inom en politisk tidvings epalter; den måste söka ett lämpligare forum. Det skall då kanske äfven biifva för allmänheten lättare att besvara den frågan, som den opartiske granskaren sjelf framställt Hvem har rätt: Dr Nyström, dr Melander eller dr Törnblom ? För öfrigt vilja vi tillägga det vi i vår ofvannämnda lilla följd af skildringar städse bemödat oss att undvika hvarje anledning till polemik. De här berörda frågorna äro emeilertid af så stor betydelse, att vi angett oss böra, i allmänhetens och vetenskapens intresse lemna ofvanstående svar, Axel Key. Gustaf Retzius. Utgifvare af följden Ur vår tids forskning.