MEANIVAA VISLHUvIIBBJVIUD. (Forts) BESTRREOKKOSKEARESE RESA Dr: 0. Montelii föreläsningar öfver jernåldern. Det femte och sista af dessa föredrag. hvilket hölls i går afton, afhandlade, liksom det näst föregåerde, vikingatiden. Skeppsbyggeriet hade under denna period — yttrade föreläsaren — hunnit en betydan de utveckling här i Norden, och rikedomen på skepp var betydlig. Flottor på flera hundra, stundom äfven tusen fartyg omtalas. Man eger god kännedom em skeppens u:seende, dels genom det förut omtalade vid Tuze i Norge fusna fartyget, hvilket med undartag af relingarna och bogen var väl bibehållet, dels gerxom afbildningar på runstenar. I allmänhet hade vitkingafartygen blott en mast och ett segel, hvilket mest liknade våra segel och vanligen varaf vadmal med ränder eller rator. S:undom hbegagnades dyrbara segel; så berättas, att Sigurd Jorsalafarare på sin färd från Pale stina till Konstantinopel haft med brokiga dukar besatta segel. Fartygen voro ofta försedda med många par åror; Ormen linge egde 34 par, ett Knut den etore tillhörigt fartyg 60 par. Erling Skacke i Norge lät bygga ett skepp med två racer åror öfver hvarandra, då en rad avnars var det vanliga. Styret satt liksom på fartygen från den äl åre jernåldern på högra sidan nära aktern. Skeppen voro vanligen målsde, framstauwmen prydd med eit förgyldt-drakbefvud och bak: stammen stundom formad till ett slags drakstjert, hvarifrån namnet -drakar. för krigsfariygen härleder sig. Konung Olcf den helige hade sjelf för framstammen på sitt fartyg Karlshöide förfärdigat ett manshufvud. Erik jarls i slaget vid Svolder förda fartyg var framtill ända redi vartengången beslaget med jernplåt och vid öfre kanten försedt med ett skägg, rarnolikt bestöende af utskjutande jerntsggar. Då ett slag förestod, plägade man binda tillhopa frsmstammarne, hvarigenom man kunde strida nästan som på land. Då fartygen lågo stilla, uppslogoa vanligen tält öfver dem, isynnerhet till natten. Vikingarne utsträckte siva färder frås Hvita hafvet till Afrikas och Asiens Medelh:fs kuster och åt annat håll till Islend, Grönland samt ända till norra Amerika. Nordboarne äro således i sjelfva verket Amerikas första upptäckare, och man torde icke göra orätt i att säga, det deras äldre upptäcktsresor bidragit till Columbi färd vesterut ock hans stora upptäckter, då Columbus, enligt hvad det förmäles, besökt Island. Förr hyste man, såsom redan en gång blifvit nämpåt, den åsigten, att alla i vårt land gjorda fysd af något större konstvärde voro byten från vikingarnes ptundringståg. men genaste tidens lugnare forskning bar visat, att det mesta af de ifrågavarsnde fyaden är af inhemskt ursprucg. Högat litet af det i ardra länder tagra bytet har hos 088 avträffats, Orsaken härtill ligger dels i den ringa del af förfädrers egendom, som kommit oss tillhanda, dels deri. att de hemförda metallersa till väsentlig del här hemma blifvit omarbetade. Många vikingar stannade också qvar i främmande länder el ler omkommo på hemvägen antingen i böl jorna eller för en starkare fiendes svärd. Af mynt från det carolingiska väldet i Frankrike känner man endast 18, som blifvit xnträffade i Norder, hvilket är ofantligt litet då man t. ex. tänker på, att norrmännen endast på det vilkor upphäfde belägringen af staden Paris, att ekulie erhålla 700 marker silfver, Bevis för den inhemska metallindustrien i Norden har man i de rät ofta gjorda fynden af verktyg, t. ex. städ, släggor, hammare, tänger, filar, sylar, borrar, yxor, knifvar, hyfveljern, skafjern och sågar. De större städen äro af sten, de mindie af jern. Blåsbälgar finnas aftecknade på Sigurdsristningarra från Södermanland. År 1868 anträffades i Eke socken på Gotland vid dikesgräfving en större hoftång, två stora jernvigter, två små bronsformar, tre ännu gammanhärgande bronsspännen, som ej undergått någon vidare bebandlirg, sedan de lemnat gjutformen, och åtskilliga andra saker af brons eller jern, hvilka voro nötta och troligen skulle arbetas om. BSåsom rågot egendomligt kan nämnas, att den gård, från hvars egor detta fynd härleder sig, ännu i dag heter Smiss, d. ä. Smedens gård; den torde hafva fätt detta namn af nögon år några smeder, som i hednatiden bott ler, De flesta metallerna infördes väl från andra länder, och man har hos oss fanpnit silfvertackor af samma utseende som de, hvilka anträffats i Ryssland invid de stora handelsvägarne. Troligen kände våra förfäder deck till sättet att ur myrmalm smälta jerp, hvaremot det är föga sannolikt, att man före kristendomens införande bearbetat några jerngrufvor. Malmen gmältes sannolikt, såsom ännu i senare tider begagnats i öfre Dalarne och Herjeådalen, i små gropar eller ugnar, uppförda af sten och lera, med tillhjelp af enkla blåsbälgar till s. k. osmundsjern. På flere ställen anger man sig hafva funnit spår af sådan jeratillverk ning under hednatiden. Med esmede förstod man under vikingatiden hvarje i metallers bearbetning kunnig person, Dvergarne omtalas väl som syn nerligen skickliga i smide, men sagorna nämna likaledes mera menskliga smeder, er nm mn ms RT