Aftonbladet – 1 april 1874, sida 3

Ett sorl af gillande, motsvarande full: komligt värdet af ett hurrarop, förmärktes hos den beundrande hopen, hvilken, riktigt tycktes äta upp sin rara matmor med ögonen. Och rar var hon i sanning, den unga strålande tärnan med sin friska hy af rosor och liljor, sina guldgula; lockar, hvilka under arbetet och ridten frigjort sig från det svarta band, som skullö sammanhålla dem under den gråa hatten med sin plym af samma färg. Höjnes mörkblö klädning slutade kort nedanför knäet, hvarefter ett par vida byxor af samma färg och med svarta knappar längs sidorna skulle ha påmint: något om turkinnornas drägt, derest icke! ett: par små, nätta stöflar:. med. vida; glän. sanide skaft snarare trinrat om riddaretidens kavaljerer. Kring medjan, bar hon ett gvart blanklädersbälte och öfver axeln ett bandt: ler med en vidfästad liten väska, innehbllande lifsförnödenheter eller medikamenter, allt efter arten af hennes utflykter. Det hela företedde: en intagande qvinlig varelse, som. fullständigt Vågat bryta med modets gudinna, medan.5on var. stadd i sådana bestyr, att en vanlig fruntimmersdrägt skulle varit särdeles olämplig, ty än till häst, än till fots? genomströfvade hon de vidsträckta egor, öfver hvilka hon sjelf skötte inspektionen, och ingenstädes var en lat dagsverkare trygg för att icke: helt oförmodadt, öfverraskas pf den: allestädes värvaramnde garinnat till det vackra herresätet Thore Torss, Behöfva vi omtala; att denna ovanliga qvinnöföreteelse, som till följd af ett i början endast barnsligt infall omfattat det yrke, hvilket hittills ansetts såsom ett prerogativ för mannen, med en förkärlek, som nästan gränsade till passion; hbehöfva vi omtala, att denna unga qvinna icke var någon annan än den numera nittonåriga skönheten Viola Winke. Ännu en gång visade hon den oläraktige bondgossen det rätta greppet för att föra en lia, och ännu en gång mottog hon också