Aftonbladet – 1 april 1874, sida 3

Strödda underrättelser. Landoch folkbeskrifning. Harem i sitt verkliga skick. (Efter baron voi MaltZan:) Man har på senare tider börjat göra den upptäckten, att den vidtberömdä orien taliska herrligheten och lyxen icke tåla vid en närmare granskning, och särskildt har man kommit under fund med, att haremslifvet, som på afstånd förefaller så lockande, i sjelfva verket är mycket frånstötande. Sådant det verkligen är får man dock under inga omständigheter se det. tindentagandes i lyckliga fall. man i åratal vistas ide mohamedanska länderna: Dettå har baron von Maltzan gjort, men ehuru han bekänner sig ha sin del af mensklig nyfikenhet, är det döck föga, som han sjelf har kunnat iakttaga. Det hände likväl en gång i Mekka, då staden var öfverfylld af pilgrimer; han fick derför ett slags kartmare upplåten åt sig, hvarifrån en dörr, som ej slöt synnerligen väl till, erbjöd ett frestande kikhål till en äkta musul mans äkta qvinnobostad. Denne var en ganska förmögen man och hade åtskilliga vackra fåglar i sin bur; men med skönheten var det dock onekligen si ock så. ustrurbas antal var tre: en äldre, en äng och en; hvars ålder Var tvifvelaktig: Den första och den sistnämnda voro sta: diga matronor, den unga hustrun var fin och elegant, så väl hvad angår ansigtsdrag som växt och sätt. Hvarje europ skulle ha föredragit henne framför Hela det öfriga sällskapet, som bestod — utom. af de två andra matronorna — af åtskilliga samhustrur och slafvinnor jemte en mängd barn Men mohamedanernea ha sin egen smak; och den fina, återhållsamma tvinan sätta de blott sällan värde på. Emellertid ann baron Maltzan det ganska roligt att betrakta hela detta sällskap. Alla bodde i en enda sal; de gifta hustrurna hade dock små sängkamrar der bredvid; men-för öfrigt skedde allt gemensamt: de åto och drucko, de sjöngo och pratade, de tvättade sig och de trätte med hvarandra i ett enda stort, kaotiskt virrvarr. I synnerhet trätte — och slogös:— de mycket ofta, säkerligen oftare än de.tvättade sig; blött en end en begränbe Försonaren om nåd och förbarmande. Jag söker nu min räddning i flykten eller döden, men sannolikast det senare. Säkert är att vi aldrig återse hvarandra. Lef väl! arma moder! Din brottslige, din förtviflande son. Efter läsningen af denna uppskakande skrifve!se hade assessorskan, som varit ensam, ringt på sin kammarjungfru, men vid dennas ankomst endast förmått framstamma ett qvidande: Gud i himmelen... förlåt honom... förlåt oss båda!hvarefter hon nedfallit sanslös på sin örngottskudde, för att aldrig mera Btervakna till lifvet. Dock ännu i döden tycktes hon icke vilja släppa från sig de glindrande äretecken, hvilka hon så länge trängtat efter att få se på sonens bröst, men hvilka nu i hennes sista timme, uppträdde. såsom hemska irr bloss, dansande öfver sonens graf, och anklagande den arma qvinnan för en förspild lefnad och. en tillvaro, som icke haft nägot högre syfte än fikandet efter menniskogunst och rikedomens lycka.