Aftonbladet – 1 april 1874, sida 3

Välsignelse öfver dig och öfver allt hvad du i den vägen besluter! Hvad beträffar alla de olycklige, som bli ruinerade genom mitt fall, så drabba mig deras rättvisa förbannelser! Min mor får ånyo lefva på sin lilla pension till straff för den föfänga hon ända från min barndom uppammat i mitt hjerta. Min svärmor måste ovilkorligen ha gjort besparingar på dessa år och har på något mystiskt sätt räddat dem undan förstörelsen. Gamla moster Kajsa gör det mig mest ondt om; för henne och trotjenarinnan Eva harjag undandolt femtusen rdr i goda obligationer, hvilka ligga i en lönlåda i mitt skrifbord — du vet huru man får reda på den, Öfverlemna dessa penningar åt deras egentliga egarinna och bed henne dela med sig — om hen har hjerta dertill — åt gumman Eva. Jag hinner icke skrifva mer. Pennan vill falla ur min skälfvande hand. Förlåtelse, förbarmande! Jag kan icke invänta lagens straff och den hotande vanäran. Jag flyr, men hvarthän?: Till Guds barmhertighet? Jag har förverkat den, jag, usle förstörare af min egen och så många andras lycka. Mitt straff har redan börjat i min ångest, min vågeda -och min förtviflan, Farväll... Farväl! I, mina båda outsägligt älskade! Allt är förbi oss emellan, Oskuld och brott kunna inte vara sammanlänkade. Jag hugger sönder kedjan, som vill draga er i djupet. Stigen mot höjden, I,jag — jag sjunker ned i det fördolda. Natten omtöcknar redan alla mind sionen! O, att jag kunde ge tusen lif för att godtgöra hvad jag brutit, Def väl, mina älskade! Den stund I läsen dessa rader finnes jag inte mera till för er. Inga uppgaf ett hjertslitande anskri och tryckte handen mot sitt bröst. Viola mottog den dignande modren isina armar. Men förgäfves ropade den förtvitlade dottern sitt: Mamma! älskade mamma !Modren hörde icke de smekande orden, Mor Ingrid, Kajsa Adler, Rose Briquet — alla sökte de under outsäglig ångest hjelpa