Aftonbladet – 31 mars 1874, sida 3

man. Kan ni förlåta mig? Ack, kan ni förlåta mig, tant Inga? Jag är inte ond. inte ursinnig längre; jag är blott djupt för krossad liksom ni sjelt och jag vill ge mitt lif, för att i minsta mån kunna lätta er tunga börda. Kan ni förlåta mig, tant Inga? Den unge liflige mannen, lika snabb i sin häftighet som i sin änger, fattade Ingas hand och kysste den vördnadsfnllt. Det är ja jag. som borde ödmjuka mig i stoftet och be alla dem, som blifvit olyckliga genom oss, om misskund och förlåtelse, suckade Inga. — Men hvar är väl han, som i första rummet dragit detta elände öfver oss alla. Hvar är Melcher? Hvar är min brottslige, min olyckliga make? Hvad tar han sig till? Hvart har han flytt undan Mg men oeh straffet? Hvar gömmer han sig? Jag skall gå ut i staden och speja på alla kanter, bästa tant. Jag skall lyssna till alla gissningar och alla förmodanden och derefter dra mina slutsatser. Men hvar är lilla Viola? Hvar är min lilla lekkamrat ? Hon har stängt sig inne i sin kammare. Hon var för upprörd, för att kunna eller vilja visa sig för den fordne glade lekkamraten, som hon nyss hade sett komma äkande i droskan, och om hvilket glada budskap midt under vär förtviflan bon genast upderrättade mig. Kom, bästa Ejnar, så ska vi knacka helt sakta på det arma barnets dörr. Först en fråga, tant Inga. Det är väl iste möjligt att det här porträttet kan vara någon annans än Violas? Jag känner igen hvartenda drag, men ändå så — — — Målaren har varit fullkomligt sann, kåtmisstone i mina svaga modersögon. QO, min Gud! Hvad hon har blifvit vac ker! utropade ännu en gång den unge betagne löjtnanten från Indien. : Inga och Ejvoar följdes åt under samtal om dennes far till Violas dörr. Viola, mitt barn! Sansa dig, lugna dig derinne! Den nådige Guden har skänkt oss ett litet andrum, en liten rast i vår förtvif