Aftonbladet – 31 mars 1874, sida 3

sjelf här med sakerna. Det var ingenting vidare, sa han Tjenaren aflägsnade sig, Pappas handstil! Ack, det är pappas handstil! utropade Viola utom sig af förtjusning, i det hon gång på gång kysste de båda brefven, Ack, om jag tordes ba mamma läsa sitt bref genast; det skull. ge henne mera kraft än doktorns alla gerydroppar. Hvad farmor beträffar, 8; gofver hon nu igen. Hon sofver allti?,, sen hon varit upprörd. Det är en lycka vid stora bedröfvelser. Ack, ack! Cm jag tordes gå in och tala om för mar.ma! utbrast Viola om igen och mera hagljudt än försigtigt. Hvad är dst du skulle tala om för namma? fragade Inga, i det hon långsamt ;ppaade sängkammardörrarne och trädde it. klädd i sin enkla, hvita morgonskrud, å skön ännu i sin smärta, att hon skulle tungat tjena som modell för en målare. Var inte rädd för min styrka; det är ndast den marterande ovissheten, som föramar alla mina krafter. Hvad gömmer du handen, min Viola? Viola framlemnade brefvet och asker, med tor försigtighet. Från pappa, suckade hon, Från Melcher! utropade Inga bäftigt. Hvar finnes han, hvar döljer han sig? Ht mig bretvet, jag okste läsa det i en um. Nej, det är ju också till dig, min Tiola. . Låt os gå in i sängkammaren. örlåt oss aj båda, som så varmt deltaga vår olycka, hviskade hon till mor Ingid och Kajsa Adler. Men det finns mycet, som vi måste bärs och umgälla alJES Inga öppnade brefvet med darrande band, en, innan hon började läsningen, drog hon jupt efter andan och utbrast: Låt oss e Gud om styrka att mottaga allt hvad om kan vara oss beskärdt, mitt älskade arn. Mor och dotter sågo så innerligt på hvarnp, medan deras läppar tego, men deras jortan bådo böner utan ord. (Forts.)