Aftonbladet – 31 mars 1874, sida 3

niskokännedom och mitt köpmansgeni! Vår Herre är alla dårars förmyndare, det är Jsannt, men så risbastar Han också sina I myndlingar ibland såsom de förtjena det! Kors, en sådan tossa jag varit! Inte var det hans fel, den arma rara konsuln, med Isin godhet och sin välvilja och sin pateroItism och sin kärlek för de fattiga. Det var de många myrorna i hufvet, de många jer nena i elden, och allt för mensklighetens skull. Nej, si det är så hjertinnerligen rätt åt mig, tanklösa, oförsigtiga, gamla tossal Det var mamsell Kajsa Adler, som dagen efter de scener vi nyss skildrat, uppskrämd af det löpeldslika ryktet, åtföljt mor Ingrid till sorgehuset och som nu jemte henne utgöt sin klagan i ett förmak utanför Ingas sängkammare. Man hade icke ännu vågat underrätta Inga om det förskräckliga budskap, som föregående dagen anländt, och läkaren hade befallt, att man skulle lemna henne i ro gå mycket som möjligt. Mor Iogrid och moster Kajsa sökte nu trösta den förtviflade Viola på bästa sätt. Inte ska du sörja för mig, kära barnet mitt, suckade Kajsa Adler. För si jag karl till att skaffa mig — med den gode Gudens hjelp — en ny förmögenhet. Jag flyttar tillbaka till min fädernestad och börjar min lilla diversehandel på nytt och blir dubbelt på modet nu, när jag gjort min Stockholmsretur — sejour, vill jag säga. Värre är det med er, mina hjertans vänner, som aldrig lärt er arbeta, och med mor Ingrid. Herran gaf och Herran tog! Välsignadt vare Herrans nama! suckade den gamla med ett uttryck af djupaste vezaod. Men Herran kan ock gifva åter, om inte öfverflöd, så ätminstone nådebröd. Det ringde på klockan i tamburen. Efter ett par minuter inträdde betjenten med de två brefven och de två förseglade askarna. Från juveleraren, Hans bokhållare var!