Aftonbladet – 31 mars 1874, sida 2

Der en gammal man, som vred sina händer och stampade i golfvet af förtviflan, Der en ung, som likt en fåne oupphörligen upprepade orden: Ingen räddning, ingen räddning! I ena hörnet stod en välklädd arbetare, som förlorat alla sina mångåriga besparingar och grät som ett barn; på en stol hade ett äldre fruntimmer, tillhörande, att döma af utseendet, en högre samhällsställning, nedsjunkit blek som döden, medan en af kontoristerne gaf henne ett glas vatten. Hela min lilla förmögenhet! suckade den gamla. Jag är nu bragt till tiggarstafven. Gud förlåte honom så illa han har gjort! pustade en mager gumma, medan hon bragt i konvulsivisk gråt, under det en gråhårig man med utseendet af en bandtverksmästare slet sig i håret och ursinnigt tuggade på sin breda underläpp. Det var en jämmer och en qvidan såsom i de fördömdes salar; det var en zorg, en ångest och en vånda, som frampressade tårar hos de arma kontoristerne, hvilka för alla nödgades afkunna den ödesdigra domen. Den stackars Viola tyckte sig sjelt af en vredgad himmel ha fått åct grymma straffet, att hjelplös skåda alla deras marter, hvilka bygga sin lycka på jordisk grund och så sin säd på hälleberget. Hon tyekte sig vara sin fars medbrottsling så Vinge hon ännu i minsta mån njöt af ett vä stånd. som var en lögn, en stöld; och hr, kände sig färdig att nedkasta de få dipper hon bar på sig genom fönsterglbnggen till de plundrade, Förgäfves spejade hennes öga efter Ejnar. Jo, der är han! Ack, der kom habj Der fördes han af den sakta framoch ktersvallande menniskoböljan in i kontorsrummet. Han såg blek och orolig ut; kring axeln hade han kastat en elegant resväska. i handen förde han högt lyftad en fin käpp med en konstrikt utarbetad elfenbensknopp. Han kom närmare skranket, han vinkade nästan litet förvämt åt den förste af kon