Aftonbladet – 31 mars 1874, sida 2

sig långsamt fram genom folkhopen, men i Bkdonet satt — var det väl möjligt? — ja, der satt ju Ejnar Bluhm i resdrägt, solbränd och beskäggad, men ändå lätt igenkänlig på de stora själfulla ögonen, den rena profilen och ansigtets vackra oval. 0O, min Gud! Det är ingen synvilla! Det är han, han! utropade Viola utom sig at lycka. Han kommer för att beskydda 03s! Glädjetårar blandade sig med dem, som förtviflan nyss hade framkallat, och hon nickade ett välkommen ut till den resande, som tittade upp mot fönstret. Men, ack, han såg henne icke för det täta löfverket. Han hoppade ur droskan utanför porten till kontoret. Han ämnade sig således ginvägen upp till våningen. Viola skyndade sig att möta honom. Hon ilade genom sängkammaren, kysste sin mor på den bleka kinden och hviskade: Mamma lillal Gud beskyddar dem, som förtrösta på Honom. Ejnar Blubm är härb ! Ejnar Bluhm! svarade Inga med matt stämma, i det en liten blixt af glädje glimmade fram i det tårskymda ögat. Gudskelot! Men ingen Ejnar kom, Viola lyssnade. Nej, inga raska steg i trappan såsom förr, då han ofta sprungit kontorsvägen. Viola hörde endast det fasaväckande bruset af den vredgade menniskoströmmen på kontoret. Hon smög sig med rädda och dröjande steg till platån ofvanför spiraltrappan. Dörren till nedgången var stängd och riglad, på det att ingen illasinnad skulla kunna komma upp i våningen på denna lönväg. Hon tänkte insläppa den kärkomne vännen och beskyddaren. Dock dessförinnan kastade hon, af ingen sedd, en blick genom den fördolda glasru tan, som hon öppnade på glänt, ned i det folkuppfyllda stora kontorsrummet. Aldrig, aldrig skulle hon förgäta dep sönderslitande synen eller de hjertskärande Etropep,