Aftonbladet – 31 mars 1874, sida 2

jen! ropade en groflemmad sjögast, som på kontoret insatt alla sina besparingar. Ja, låt oss dra fram kanaljen! ropades i korus och man rusade ut för att komma stora vägen uppför trapporna. Men port vakten var på sin post och betjenten Löfgren hade dessutom stängt dörrarne till tamburen i dubbla lås och sökt att aflägsna de förskrämda : damerna. Tillkallade polisbetjenter lyckades afstyra yttre våldsamheter, men de kunde icke qväfva de ilskna hämderopen på gatan. Alla dessa arbetare, som dagen förut kunnat bära kon sul Winke på sina händer, voro uu färdiga att stena honom. Så vänder sig popularitetens gynnande vind helt lätt till en orkan, som begrafver i djupet den stolta seglare han nyss förde fram på lyckans vågor. Inga hade halfdöd af ångest blifvit förd till sin sängkammare, och Rose Briquet vakade öfver sin väninna, medan Viola under förtviflan ropade på sin far, på farbror Göran, på Arthur Bluhm, ja, på Ejnar för att få en beskyddare. Ingen, ingen!s suckade den olyckliga flickan. Ingen bryr sig om oss öfvergifna! Med tårskymda ögon vågade hon en blick genom fönstret ut på den folkuppfyllda gatan. Tittar du hit, ormyngel! skrek den uppretade sjögasten och slungade sin styfva blanklädershatt upp mot fönstret, så att rutan krossades. Ett hurrarop belönade hans råa bragd, medan Viola, betagen af fasa, kröp ihop ned på golfvet. Hon reste sig åter och ämnade sig in till sin mor genom de på alla båll tillåsta dörrarna; dock, skymd af ett stort blomsterbord, vågade hon dessförinnan från ett annat fönster ännu eu blick ut på den böljande folkmassan, Var det verklighet eller synvilla? Hon gnuggade sina ögon och vek blomsterväxterna litet bättre ät sidan. Fönstret var beläget i ett afskuret hörn af huset, så att hon kunde se ett långt stycke framåt gata, En droska närmade gig och banado