Aftonbladet – 31 mars 1874, sida 2

belöning. Min lön är mig redan gifven uti förtviflan, samvetsqval, vanära och utsigten till ohjelpligt elände. Förlåtelse harjag ej rätt att begära, men dömen så mildt som möjligt er olycklige förre principal Melcher Winke. Den trogne kontoristen läste med bruten stämma afskedsorden från sin nyss så an sedde och mäktige husbonde. Han tryckte brefvet mot sina tårade ögon och suckade tungt. Han var ändå en i botten god menniska. trots sitt oerhörda lättsinne. Vi ha ingen ting att förebrå eller förlåta; våra löner ha vi alltid utbekommit i förskott, och löneförhöjningar ha vi ofta fått utan att ha be gärt dem. Sorlet af de otåliga i förstugan bidande blef allt starkare, folkmassan utanför på gatan allt tätare. Likt en elektrisk gnista hade ryktet om konsul Winkes försvinnan de löpt genom staden oeh framkallat en oer. hörd sensation, icke miuast hos de gäster, som jublande förkunnade hans ära den föregående dagen, och som nu med skäl hyste farhbga för att få betala till och med sin dividend i det Inkulliska middagskalaset. Oron jäste i hela huset, och i alla vrår tisslade och tagslade tjenarne med hvarandra. Endast assessorskan, som kommit sent hem från en liten fin sup6 hos sin vän statsrådinnan, slumrade ännu i sin beqväma säng, omgifven af dyrbara sidensparlakan, en present af hennes slösaktige gon. Viola sprang som en jagad hind frn rum till rom, liksom hon redan velat taga farväl af dem alla, innan hon kastades ut i den vida verlden. Med fasa hörde hon oväsendet nere i portgången och ute på gatan. ålen bröt den mullrande åskan ut i anskri, förbannelser och dofva hämderop, då man från kontoret tillkännagaf, att kon sul Winke inställt sina betalningar till följd a! principalens ruinerade ställning och spår lösa försvinnande. Han gömmer sig nög i sin granna vå ning! Kom gossar, ska vi dra fram kanal